söndag, juni 02, 2013

People throw rocks at things that shine.....

I min värld är det ingen som hör när jag skriker. På riktigt. Alla gånger jag legat i kramper och ylat ut min smärta. Tårar som ett jävla hällregn. 

Nu gråter jag inte. Känns som jag använt allt som möjligtvis går. Jag vet hur nära jag går gränsen, att den konstanta dödslängtan finns där. Samtidigt med tanken att imorgon blir kanske dagen allt vänder. Men jag törs inte tro på något just nu. 

Satt nyss ute i det våta gräset för att känna jordens temperatur. Anstränga mig för att höra om det finnas ord där jag missat. 

Men det här är nog allt. As good as it gets. Får plötsliga minnen från när jag var yngre. Gråta så högt att någon ska komma och fråga vad det är som händer.

Det hände ingenting då och det händer inget nu heller. Och så kommer tanken, herregud så tragiskt. Men jag kan inte gråta åt det. Bara känna vrede. Bara vänta på steg i trappan men det är dödligt tyst. Jag har glömt hur en tröstande röst låter. "Det var inte ditt
fel!" Men jag krämpar, med skulden, med vetskapen, med känslan att det vore bäst att slippa den här kroppen.

För mitt sinne kan de inte ta ifrån mig, även om jag blivit manipulerad... Vissa kan kanske lägga ihop X plus X är lika med...

En dag blir det bättre. Ja.
Men dagarna fram tills dess? 
Vem orkar låtsas bry sig en halv livstid? 

Nej. Det är bara 

Jag   _____& jag. 

lördag, juni 01, 2013

Tala om, trollen?

Nu tänker jag göra såhär. Nu släpper jag! 

För jag har försökt att formulera den här texten ett antal gånger nu men det går inte när man utelämnar starka ord. Starka händelser. Starka minnen. 

Jag har varit borta ett tag. Datorn har visserligen stått på med ett jämt dovt surr, IPaden legat där tillgänglig. Ffs jag har ju tom laddat ber bloggerappen! Det är hur.enkelt.som.helst att skriva någonting här. Men - ska jag skriva vad jag vill berätta eller vad folk vill höra? 

Jag blev ganska ställd, pumpande arg, gråtfärdig av kommentarer jag fått här. Med info som bottnar sig i en och annan anonym jävel som fått för sig något. Om historien vore så väl. Att det där dem skriver vore sant, då vore det ENKELT. Men sanningen är råare, hemskare, mer förvirrande än vad ett gäng torskar fått för sig och delar med sig av på Flashback. 

Ordets makt är stor. Särskilt när jag är författaren. Jag väntar på den dagen jag kan visa er sanningen, men med en twist. För helt absolut utelämnande sann kommer jag nog aldrig bli. Kanske till just dig. Eller dig. Men publiken drar såna slutsatser att man är stämplad vid scen ett. Men scen ett är bra. Ni får vänta.

Men jag vill bara säga det till alla underbara människor som stöttar mig, och till alla fuckers som hotar mig, jagar mig, tror sig tro ett skit och vill hälla det över mig. Säg, skriv, precis vad ni vill. Men räkna med att jag säger vad jag tycker också.  

Jag skriver mer sen senare ikväll. Jag blev så himla trött i ögonen. Måste vila. Drömma och bygga nya världar i sömnen. Det regnar utanför fönstret. Jag hör hur skyn låter. Och jag har nybäddad säng och mjuka ben så, nån timme innan festen börjar...

Slänger upp osorterade bilder från min hårddisk på telefonen. (Som råkar vara en ny iPhone 5, yay!!) titta, tolka. Lämna gärna en kommentar. Om vad som helst. Vädret om inte annat... 






onsdag, maj 15, 2013

Tröjan på bilden är saknad. Jag tvättade den i fintvätt och tog hand om den men någonstans på vägen försvann den. Vart tar dessa försvunna saker vägen egentligen? Ah! Bra nattnöje: LETA.

Jag har fått kritik för att jag haft inställningen att bara inloggade kan kommentera mina inlägg. Jag ber om ursäkt för detta, jag visste inte ens att jag haft en inställningen. Så välkomna alla anonyma jävlar att kasta skit på mig bakom din dataskärm! Ni är såå välkomna!
Jag önskar att det fanns en funktion där man kunde klicka i "face to face", att du/ni får träffa mig personligen och säga vad ni tycker. Även om denna "face to face"-knappen inte finns så håller jag den inställningen öppen. Om någon vill träffas och prata över en fika eller så, ni är också välkomna! Det kan sluta med en stor kram eller en "grab and twist"

Kvällens problematik är Applegrejer som jag inte får att funka. Min hårddisk Bill vill inte dela med sig till Steve. 

Kvällens måtto:

                INGENTING ÄR OMÖJLIGT!
                ALLT KAN HÄNDA!



tisdag, maj 14, 2013

Mitt.

försök röra mig och din arm pulveriseras försök jävlas med mig och du får ett rör med flytande asfalt nerkörd i halsen försök göra mig upprörd och jag kommer definitivt inte lämna dig ifred i era ögon är det jag som är djävulen så visst om jag är djävulen skulle jag inte riktigt gå så mycket längre nu. okej? slut. 

söndag, maj 12, 2013

Running test 1.0


Gud skapade människan. Och människan skapade en telefon. Och telefonen heter iPhone 5!!!!!!!
Ja, då var det sagt. Jag har skaffat en ny mobil, som går att blogga ifrån! Det gick iofs på 4San också men då var inte appen lika bra så jag fick prioritera om jag ville lägga in en bild eller skriva en text. Det kan ju vara trevligt med både och? Så nu ska den här motherfucking saken funka!!!

Söndagmorgon. Vaknade upp bredvid min älsklingstjej och älsklingsbebisen som ligger i hennes mage. Vill bara pussa och krama på magen och berätta historier men för respekt till modern ska jag inte hålla på att tönta mig så mycket, haha. Men det är ju mitt blivande gudbarn som ligger där inne! På tisdag ska vi på ultraljud och se om vi får veta könet. Det är hittills okänt. 

Hade middagsdejt igår med en väldigt fin man. Trust me, lagar jag käk åt den jäveln måste han vara lite something extra. 

Plan just nu.
1. Komma på en plan. 

Ranvi är ju gravidtrött och jag har ryggskott så vad det än blir blir det simpelt. Men det är inget simpelt med saker vi gör. Vi skapar magi. Vi 3.

Kommande projekt - ska starta upp en inrednings/design blogg. Det är ju trots allt det jag brinner för!!! Läser mängder av tidningar, nydesign, retrodesign, färg och ljussättning, arkitektur, utländska och svenska tidningar, det gör mig självfallet inte till en expert. Men jag måste säga att jag har en hel del bra idéer! Den upphör aldrig. Så skönt. Som en djup djup brunn. Behöver jag något nytt så skopar jag bara upp en näve nya saker. Överlag så är det nog min bästa egenskap, att jag mestadels har en jävla massa bra idéer! 

Okej nu får jag höra att jag är tråkig.

Puss Hejdå! 






måndag, april 08, 2013

Ja ja, daddy issues....

Ja. Jag skulle lätt kunna dejta en varelse med eller utan jordiskt påbrå.

fuck you princess!

... And yes, I'm acually crying in this picture. So why am I showing this for you? Because Disneyworld is not just for fun. When all this magic is around you, you can suddenly feel lost. What time is it? I'm starving! Where is my parent? I thought I heard a wolf. The darkness is just behind the corner and I'm cold. Like I'm dying. And I'm pretty sure you somehow ever had that feeling... But I'm not scare to show it..........

fredag, mars 22, 2013

Dedikerat inlägg, så patetiskt.

Jag vet inte hur jag ska kunna säga detta. Men många verkar missuppfatta syftet med denna blogg. Somliga tror att detta är en blogg för jag ska skriva hur bra jag är, hur bra jag mår och hur positivt jag ser på världen, universum i helhet. Och ja, ibland är det så. Men oftast inte. Det gör inte mig till ett OFFER. Någon påstod att jag är ett OFFER för att jag duckar eller tar hårda slag då och då. Ett offer skulle skita i allt, vore jag ett offer skulle jag redan vara död. Men jag ÄR inget offer. Och jag samlar inga jävla pitypoints heller. 

Min blogg är ÄRLIG.

Jag förskönar ingenting, jag lägger inte tid på varenda ord jag skriver för att det ska ha en perfekt klang i era öron. Det jag säger kommer från hjärtat, som dunkar varmt, oavsett väder, från hjärnan, som vänder saker in och ut väldigt ofta, som säger emot sig, som flippar, och från min ande som bara vill uppnå någon sorts frid. 

That´s it. 

Jag ska inte ge den här lilla störda bruden så mycket uppmärksamhet som hon ger mig, då hon uppenbarligen läser min blogg och hänvisar mig själv till HELA min blogg som om att det vore något att skämmas för? Att skämmas för sina sjukdomar, dölja dem och spela fula spel, då är man ett offer för verkligheten om man inte kan ta svar som jag får från frågorna jag ställer.

Jag är aldrig rädd för att ifrågasätta, ifrågasätta och ifrågasätta. Jag behöver inga svar. Men faktum är att vi alla har bagage. Jag har ett berg bakom mig. Men sakta och säkert har jag en plan hur jag ska frigöra mig från den/det. Jag identifierar mig inte som det. Jag lever inte på allt det dåliga, som om det vore det bra. Jag säger inte stolt att jag är dotter till en psykopat. Vill du vara psykopat? Sure, men läs på lite först. Jag känner psykopater, och de är vidriga små djävlar utan själ. Vill du vara en sån? Du är en fin bra människa. Stå upp för det istället. Jag vet att du kan. 

Folk som KAN göra saker men inte gör dem, de är OFFER. (Livsomspännande) 

Punkt slut.

Jag är brunhårig.
Jag dricker fruktansvärt mycket aloevera.
Och för stunden har jag akut torgskräck så jag pysslar med en hel del grejer hemma och drömmer försiktigt om hur jag ska dekorera mitt nya hem. Ett hem där jag kan vara lugn, trygg, där inga psykopater kan hitta mig. (OK, förutom de RIKTIGA. För de nosar upp oss, personer med god energi, energi de vill omvandla till mörker...)

Och jag är inte rädd längre.
Och jag är inte förbannad.

Jag vill bara framföra att jag inte är ett offer, ibland behandlar systemet mig som en, men jag har ej stupat än. Jag kommer fortsätta. Och jag kommer fortsätta blogga så inihelvete bara för att du tvingas läsa det du själv aldrig kunnat skriva. Men jag är redo att sluta fred, men är du psykopat, nej då går det aldrig.

Jag är dotter till en konstnär, en fysiker, en man som ser mig som en glödande stjärna. En man jag är stolt över.

                                  here. have some fucking flowers.

söndag, februari 24, 2013

Somebody I used to be.


Det var med den här lilla tjejen allting började. Hon hade inte ens fyllt sexton. Hon sitter på mitt kylskåp med såna här supermagneter som inte går att få bort så jag fotograferade av kylskåpet. Jag ser henne varje gång jag är hungrig. Men det var inte bara jag som är hungrig. 
 hungern är vad som slukade henne. Inte hennes hunger. Men monsternas. De åt henne bit för bit, delade på henne, bröt hennes ben i tiotusen delar och hennes hjärta i dubbelt så många och hennes själ i tre gånger det dubbla. Ibland undrar jag vad som skulle ha hänt om hon inte snubblat över monsterna. Hade de hittat henne? Definitivt. De hade hittat henne ändå.
Men nu står vi på två olika sidor av lagen och en kommer vinna. Jag kommer vinna såklart. Det finns ingen ursäkt eller mänsklig förklaring till  varför de åt upp mig. Förutom att de var psykopater, galningar, våldtäktsmän, mördare. Men de hann inte mörda henne för hon sa ifrån. Visserligen fick hon sina törnar men hon dog inte. Hon blev bara så medicinerad att hon slutade bry sig. Och de åt och åt. Och tillslut fanns det knappt något kvar av henne. Hon orkade inte stå upp... 


Varför jag vill påminnas om detta varje gång jag är hungrig är för att jag vill kunna räkna dagarna tills JAG får äta upp DEM. Och det kommer hända, det kommer nog hända ganska snart. Fram tills dess dricker jag kaffe och tittar på henne. Jag vet ärligt talat inte vad hon log åt. Kanske samma sak som jag ler åt nu. 
rättvisan 




Jag är tyvärr inte säker på att jag kommer kunna behålla denna blogg särskilt länge till. För tyvärr, kommer de alltid vara efter mig. Efter detta. (Men jag kan skriva kryptiska meddelanden som bara vissa av er kommer kunna förstå så ni får se om jag har det bra och så... okej?) 

Efter fyra dygn av sömn ska jag nu dricka upp mitt kaffe och färga håret. Get a grip. Vi ses.

fredag, februari 22, 2013

cccccccccccccccccccc++

Från och med idag börjar mitt mellannamn på C.
Snart har jag ett annat efternamn.
En annan adress.
Troligtvis en ny hårfärg också.
Den du.
Det är mycket skit, men, skit som ett projekt.
Ös det över mig bara, jag kan ta det.
(Jag kan ta det sen)

Och så blev man 28 år ung. Hade en underbar födelsedag. Tack allihopa. Mina hjältar.

Och så ett töntigt bildbevis. Bara för att visa att jag finns.




fredag, februari 15, 2013

No more Normal.

Jag gillar projekt. Utmaningar. Det behöver inte vara att cykla ner till Amsterdam och dricka 37 sorters öl eller något. Det kan bara vara små saker som jag i mitt huvud tänker "i bet i could... blablabla".  Och just nu är mitt "bet" att jag ska skriva här varje dag. Det skrivs så kopiöst mycket onödig data på internet så jag tänkte joina! Lägga upp klipp, bilder, tips, smygreklam och grejer. Säkert träda över en och annan gräns men har ni inte glömt att jag har den där gamla gränslösa sjukdomen som ingen ändå gör någonting åt? Jag skiter fullständigt i vad som skrivs ner i mina journaler av läkare så länge de inte missgynnar mig om någonting skulle hända. 

Jag har tex frivilligt gått med på att sänka min xanar depot, nu äter jag bannemig bara 2 mg om dagen. Förut var jag uppe i 12 någonting. Och vad ska jag ge detta för recension? JAG HAR ALDRIG MÅTT SÅ BRA! Vad ska man jämföra det med. Oh, I know. I första The Matrix-filmen, när Neo säger "Why do my eyes hurt?" och han får till svar "You've never used them before. "... Lite så känns det. För att dra ett lätt exempel. Plus att jag äter mer än maxdos på efexor som på något märkligt sätt gjort mig mindre "drogad", fått mig att skippa små onödiga detaljer och faktiskt göra mina projekt med glädje och känsla.

The Matrix är fanemig skitbra. Kom ihåg att jag såg den på bio 1999. Trots att alla specialeffekter går framåt som en pil så tycker jag att det är riktigt, riktigt bra kvalitet på den filmen. Och man får en ju att fundera lite, är vi ett pussel? Vilken bit är jag då? Vad händer om det saknas något? Hur ser den stora bilden ut? VAD ÄR DET NI TÄNKER DÄR UPPE???? Perhaps we are asking the wrong questions. 


Fast min nummer ett favorit i The Matrix, som jag först tänkte döpa min blogg efter först.
(en liten pojke sitter och böjer  en sked med vad man kan tänka sig är tankekraft... och så säger han...)
- Do not try and bend the spoon. That's impossible. Instead... only try to realize the truth.
- What truth?
- There is no spoon.
- There is no spoon?
-Then you'll see, that it is not the spoon that bends, it is only yourself. 



Och apropå skedar. Köpte nya bestick igår.


Älskar, ja, mer än mycket annat när det är rent i köket. 
Jag njuter av den här bilden jag tog igår...


Summering. Jag älskar projekt. Projekt är vad som driver mig framåt. Jag tror det är därför många spelar tv/dataspel. Komma till nästa level. Vad finns där? Vilka saker ska man samla på och vad ska man undvika? Hur ska man försvara sig och med vad? Vem är min fiende och vilka är i mitt team? Jag spelar bara mindgames. Eller ärligt talat just nu är jag djupt försjunken i böcker om Ayurveda och dricker kaffe i min one-piece. Ja, jag ska börja dagen förr eller senare. Har trots allt ett schema att följa. Men jag återkommer inom kort. 

Och till alla där ute. 
There is no spoon.

fredag, januari 25, 2013

Gone fishing

Den här underbara ljuva vätskan har jag blivit totalt beroende av. Den går inte köpa där jag bor så jag åker till Pressbyrån vid Gullmarsplan och bunkrar. Igår efter en lång shoppingrunda köpte jag 6 st och fick ta taxi hem för jag kunde inte bära allting. 





Har haft några vansinnigt jobbiga dagar som jag bara dränkt i piller. Jag skulle kunnat fortsätta med det, men här sätter jag stopp. Jag vill veta vad som händer i mitt huvud och med min kropp. Hur ska jag förstå när mitt huvud spinner i en annan värld? Det är inte värt det, det är inte värt det, viskar jag till mig själv. Samtidigt som jag skriker JAG KAN INTE LEVA SÅHÄR. Men, en dag i taget stuket kör jag på. Många är ledsna. Det är så märkligt vad jag blir ledsen över. Jag har i princip allt jag behöver i mitt liv, jag menar materiellt, saker, ting, sånt som kan göra mig glad. Det GÖR mig glad men det gör mig också ledsen på något sätt. Jag har alla dessa fina saker som många i världen inte är i närheten av att ha. Men jag är ändå inte nöjd. Jag vill ha något annat. Dessa känslor korsars och vrider och vänder på sig och kontentan blir väl den att jag behöver inte svindyra sängkläder, jag behöver något annat. Något som man inte kan ta på men känner. Men jag känner det inte. Vart hittar man känslor utan att stöta på allt hemskt i ens förflutna? Jag vill liksom radera mig själv. Men istället raderar jag min garderob och byter ut den. Och det får väl duga så länge, jag ger det gamla till myrorna så kanske någon annan blir glad av mitt gamla som gör mig kräksjuk. (Alltså inte hygieniskt, de påminner mig om stunderna jag haft dem...) Så. En sak att göra i helgen. Städa garderoben. Ta med min dramaten och köpa 20 flaskor av AloeVera vattnet. Hehe. Och juste, skriva ut blanketter så jag kan få ändra mina namn. Det kommer bli bra. Så, nu har jag sagt BRA många gånger nu. Det andra lägger jag i ett hörn när jag är ensam. Men snart kommer bästis och vi ska, haha, sova... 
Vi har inget att göra så vi ska ha lite spa och måla naglarna och vila för det är vi värda! Lite bilder. Sen puss hej! 


                                          mina favoritarmband som jag alltid har på mig. 



                             köpt matchande necessärer från 10-gruppen. det var iofs i julas. 


                                                                     man down

 

  min fina fot. vill bygga ut den något, sätta lite grejer mellan texten och peacemärket, lite buddistiska tecken eller något. hmm. ska försöka hitta någon som är bra på att skissa. eller är du/känner du någon???? 


  ADjöss och TACk för fisken!

tisdag, januari 08, 2013

Nyttnyttnytt

Nytt år. Ny hårfärg. Ny inredning. Snart nytt efternamn. 

Jag är ju uppenbarligen ingen ni kan följa dag för dag här, och tur är väl det, det skulle troligtvis bli för ruggigt och skildra en vardag som ändå inte är en vardag. Vad gjorde jag igår när jag vaknade på morgonen? Det fanns inget kaffe så jag gick och la mig igen, sket i att hämta mediciner på psyk så jag blev utan hela dagen. Resultatet? Jag sov från morgonen till 10.30 idag. Vaknade flera gånger på dagen/natten och undrade vart jag var, varför det var så fint... för det var inte så fint där jag var. Lyckligtvis fick mitt kära boendestöd upp mig så vi hämtade medicinerna, köpte mjölk så jag kunnat dricka kaffe och blekmedel så jag kan fixa håret. 

Imorgon efter lunch sätter jag mig på ett tåg ner till Malmö. Det är lustigt med Malmö, jag har alltid lyckats att missa Malmö på kartan. Har alltid fortsatt till Köpenhamn. Men nu jävlar. Sen har jag hemliga planer, men om ni skulle se en rosahårig tjej med en rosa dragväska ensam någonstans så kan ni väl iaf hjälpa henne att hitta hotell. Min plan är enkel tänkte jag säga, men den är svår. Men om jag får välja går jag in med mitt liv för den tjejen, äntligen. Går det fel övernattar jag på hotell i Malmö i några nätter för att iaf se staden jag alltid missat. 

Hade en suverän jul, jag måste varit snäll i år för jag fick massa fina julklappar. Mest inredningsgrejer och en jävligt fin jacka bland annat. Nyårsafton spenderade jag i duschen med Rudy liggandes utanför, sen var det massa gnäll och grejer. Så året har väl börjat sådär, men jag har inte bråttom. Nyligen tillagd i listan är att jag slutat dricka. För det slutar ALLTID fel när jag dricker. Sist var jag på väg att ha ihjäl mig själv. Hade jag legat där en halvtimme till hade jag troligtvis förblött. Och hur vore det? Inte mycket att blogga om direkt. Jag ska skicka ett tack-kort till Huddinge akuten och kirurgen som sydde mig så snyggt där. Man kan knappt ana några ärr. Och DET är en bra fortsättning iaf. Att jag inte ska dricka och att jag ska ge mig tid att läka ifred. Nyårslöften och skit kommer i ett annat inlägg. Datorn följer med till Malmö så...

Tänkte bara slänga upp lite bilder på sånt som jag gillar att fota, mig själv och saker omkring mig... 
 
 Republica wannabe. För er som minns....

 Tänkte att varför inte matcha en glittrig hatt med en konstigt färgad kanin??? Det var inte jag som hade ihjäl kaninen och jag skulle aldrig köpt den men en gåva bör ju bäras ändå???

 Ät. Ljus. Puss.

 Rabbit in your headlight. Och i detta fall stämmer det... 

julaftonspuss
............................
Och från min lya. Prefect Universe (finns att hitta på Facebook...) 

 Har målat om hallväggen och klätt bänken i tyg samt bytt ljusslingan i ramen till varm ljus (förut var det kallt ljus, detaljer detaljer...) 

Min Buddahsoffa. 

Iittala Iittala Ittala jag gillar Iittala.

Har tagit bort alla gröna tavlor i vardagsrummet. (Varför skulle jag ha dem?) Och har hittills målat om en av dem. Satt upp en hylla som vägrar vara rät. Tycker det är mycket mysigare när allt går i gråskala. Man behöver faktiskt inte färg som dock alla påpekar. 

Och som mitt hår delvis gör så går det nya året i rosa. Uppskattade julklappar. Ordning och Reda har alltid varit en favorit.



(Nu testar vi Malmö. Jag har tappat bort mig förr och är inte rädd.)





lördag, november 24, 2012

I love the way I lie.

Först skulle jag bara vela poängtera mitt avbrott och sen återgå till att nu är jag tillbaka.

På måndag (efter 3 veckor på psyk) ska jag stanna här hemma och klara mig så gott jag kan. Den här processen känns som en jävligt konstig bergochdalbana. Det är inte häftigt, det är inte kul, men det går fort, man hinner inte reagera, och plötsligt är det över, och man fattar ingenting. Det har i princip inte hänt NÅGONTING sen jag lades in. Visst, det är praktiskt förvaring. Man har översikt. Det finns rutiner (även om jag inte följer dem), man kan lära känna jävligt sköna människor men ändå, en uppföljningsplan, planering, en VÅRDPLAN är vad jag behöver. Vad gör jag nu då? Går runt hemma tills jag kollapsar igen?


Dessutom lyssnar jag på arg rap. (Till I Collapse med Eminem). Kan jag bara få citera hur jag känner mig just nu i lite större font? ???

"Feel weak, and when you feel weak, you feel like you wanna just give up. But you gotta search within you, you gotta find that inner strength, and just pull that shit out of you and get that motivation to not give up, and not be a quitter, no matter how bad you wanna just fall flat on your face and collapse."

 

Sådär ja. Men om man faller platt på ansiktet och bara ligger där. Och folk omkring en tror att ja, är man sjuk då får man hjälp så hon kommer bli frisk snart, men jag blir inte frisk. Det gör mig väldigt sårbar, och väldigt stark. Jag vet vilket helvete jag har framför mig men på något sätt ser jag fram över det. Det är som att jag inte har så mycket mer att förlora, när de vill lobotomera mig kemiskt, hur jävla mycket har man att förlora? De ser ju knappt att jag har ett huvud längre. Jag måste få göra mig hörd innan jag blir uppäten av mediciner. Och även där, egentligen har jag ingenting emot det, eftersom jag mår så piss, men samtidigt vill jag inte det för om det händer något bra så vill jag gärna ha KÄNSLOR att känna den känslan. Det jag känner just nu är bara att det saknas något. Något viktigt. Något avgörande, som skulle göra situationen så annorlunda. Men det är väl som det alltid varit, jag saknar något som jag aldrig kommer få som kanske inte ens finns och tills dess fortsätter jag med mina materiella prylar och försöker finna mig själv i andra länder, andra kulturer, bland andra människor. Men jag tror aldrig att jag kommer få DET. DET som så många har. 
Jag tror jag kommer ha en hel del andra grejer. Men jag kommer aldrig få.... DET. Finns massa liknelser att komma med här men jag tänker bara lämna det blankt. För jag vet inte riktigt själv. Så jag ska inte säga om det är en person, en plats eller en känsla. Det är kanske bara en liten droppe i mitt blod som behöver förändras men ändå är det... såhär.............

Istället för att dra sjuka historier från dårhuset lägger jag upp lite bilder jag tagit, BLabLabla.... Men jag ska definitivt skriva ner lite smarriga detaljer om hur det ser ut på psyk där jag ligger. Heh. Det är .... ett dårhus. INDEED..


Jag fann tex ett konstverk när jag svämmade över duschrummet.

På min permis var jag hemma och skurade badrummet. 
OK. Inte så smickrande. Men whatever Rosie. 

Druckit rödvin och hade SPAkväll med min bästis. 

Ett kors, en fjäder och ett peacemärke. 

Även spa på psyk. Skrämde ihjäl min senila rumsgranne när hon såg mig såhär. 


Liten kråkflicka.





måndag, november 12, 2012

Down the rabbit hole.

Utgång med översikt. Det är det jag får ha nu, jag får vara hemma ett tag, duscha, sätta på mig myskläder och dricka té och bara försöka känna mig normal. Utgång från avdelningen (psyk) för det är där jag bott en vecka nu och på obestämd tid framåt i tiden. Anledningen till att jag ligger inne är förmodligen för att jag.kan.inte.säga.ett.ord.till...







jag är här nere. 


Jag är så trött på att förklara mig, om och om igen, för personer som ändå inte kan göra ett skit så VEM ÄR DET SOM KAN GÖRA SKILLNAD? GE MIG DEN PERSONEN, TACK. De bara leker med mig de jävlarna, förlåt, men det känns verkligen som det. När jag får reda på att jag har en allvarlig diagnos som aldrig tagits upp för att det inte ska bli "för mycket" och för att jag ska bli värre. Hur ser skalan för "värre,värre,värst" ut? Vart är botten? Jag är bara,,,,,, som sagt. Slut. Trött på att prata. Skriva också. För stunden. Jag ska dra med mig datorn dit bort så jag kan skriva i fred. Nu vill jag på min egentid som inte är på en låst avdelning som luktar rengöringsmedel umgås med någon som jag älskar väldigt mycket och älskar att duscha med. Jag måste iaf få rättigheten att vara REN. REN på mitt eget sätt. Jag ska kriga, kriga genom skit men jag skall hålla mig ren och fin och uppföra mig och säga att nu går det inte längre. Sluta ljug. 

För jag VET.SANNINGEN. 



I CANNOT LIVE LIKE THIS.
(AND I CANNOT LIVE WITHOUT YOU))))

måndag, oktober 29, 2012

You are the everything. And everything is in You.

Jag har börjat göra en skiss på en urnördig Douglas Coupland-blogg som för mig ändå är väldigt viktig. Jag minns när jag läst, börjat och slutat läsa, de flesta av hans böcker, vart jag var då och hur jag upplevde det. Alla följdfrågor. Alla citat. Alla anmärkningar. Allt jubel. Och många fall har jag gråtit.


Den här sommaren läste jag först PLAYER ONE när jag var på Cypern. Låg många timmar och lyssnade på vågorna från havet och läste sida upp och sida ner. Jag har mina favoritcitat som hundöron eller bläcknoteringar. Jag läste klart den en natt då jag inte kunde sova pga värmen och satt på en terrass knappt utan någon ljuskälla förutom månen och värmeljus. Jag grät åt slutet.

För två månader sedan läste jag GENERATION A när jag var i Turkiet. Låg även där dag in och ut och läste den på stranden, eller i vattenbrynet, eller på någon restaurang, drack öl, klämde historia för historia och läste klart den när solen precis var på väg att gå ner men jag låg kvar i solstolen. Ringde genast min bästa vän och berättade hur mycket jag älskade henne och... Ja. Jag grät. 

Mina mer utförliga romantiska versioner av detta ska jag skriva ner i bloggen och nörda till mig ordentligt. För det är nog det enda jag kan nörda mig om. Douglas Coupland, ... och ev serien LOST.

Jag satt och pratade med min bästa vän Ranvi, aka Safeway (mitt egna namn på henne) i 4 timmar häromkvällen och det började med Coupland men utvecklades till datafel och hur mycket vi kunnat om datorer men nu fattar vi knappt Paint (fast självklart KAN vi det, det är vi som för FÖR överutvecklade...) Mycket som litet. Litet som mycket. I vilken ände ska jag börja? 






Det här är iaf min Coupland-topplista av böcker jag läst. Har fortfarande två sparade om något fruktansvärt skulle hända, såsom att DC slutade skriva, då har jag två på lager... 



GOD IS NOWHERE!
GOD IS NOW HERE! 

lördag, oktober 27, 2012

SAFE IN MY OWN SKIN!

Det tog lång tid att klura ut. Vad som är på gång, vad som känns fel/och eller/annorlunda. Allting ter sig enkelt, bekvämt och mjukt. Huvudet är skottsäkert men klart. På något vis... mår jag bra... "Av mig själv" kan jag kanske inte tillägga då mediciner spelar in men jag har tagit allt i ordinerad dos som vanligt (alltså så är jag mitt "vanliga jag"...) men ändå står jag här och lutar mig mot det eviga slutet. Botten av allt. Där ingen har hörts ifrån sedan. Men just nu är det ljust fullt av bomull. Som att dingla med benen och lukta sockervatten, som jag faktiskt gör just nu.

Jag har suttit länge i duschen och tvättat mig, skrubbat mig, peelat, lagt ansiktsmasker... (just nu har jag BB SEAWEED i ansiktet som skall vara avslappnande) och funderat ut lösningar på problem genom att skriva stödord i imman på duschkabinen. Det är ofta så jag löser gåtor. Man duschar av sig skit (även en dålig känsla kan spolas av i min värld) som ligger över en och när man är ren... viPS!!!.. så är de borta. Allt gegg. All smuts.
Renlighet är inte bara en besatthet jag har, den kan vara rolig och givande också. Tror inte jag kommer få yngre hy efter som ja nu tex. sitter och tar en cigg medan jag väntar på att masken ska torka. Men små små saker, de kan bli lite mer helande. 

Dagen började med att min älskling klev ut sängen och gick strax efter 09, jag var helt inställd på att gå upp då också men dök ner i sängen igen och vaknade strax över 19. Har fortfarande svårt att räkna ut hur länge jag sov då. 

Allt kan ju inte vara perfekt iofs. Jag ser dubbelt och har ingen känsel i kroppen, men ska inte experimentera med det i nu läget. (För hade jag säkerligen hittat på något hyss, typ se om jag kunde elda upp armen eller så... ))) MEEEEN, jag tar åt mig äran att säga att just denna fredagskväll så känns allting mer eller mindre  *utandning* PERFEKT....

Vad var det jag ville komma fram till. Jag har haft en konstig dag. Men jag fick en puss av min ÄLskling Safeway, Jag har sovit superskönt. Tagit en långpromenad med Rudy iförd ljusblå uggs, min rosa one-piece och en täckjacka. Som en parodi på ett fenomen som faktiskt existerar. Skönt att bo i förorten, här bryr sig knappt någon. Och gör dem det är det oftast snälla komplimanger faktiskt. 

Sen satt jag och pratade i mobilen med Safeway i tre timmar och vi har börjat skapa SPA-EVENT hemma hos mig via Facebook. Men alla är såklart inte inbjudna. Åt middag strax efter midnatt och nu sitter jag här. Väldigt nöjd och mjuk och doftande. Både i kropp och sinne. Vill att den här känslan ska vara länge så jag ska försöka att inte somna och istället dansa till gamla Cohen-låtar. Vill att de loopar "Dance with me to the end of Love" . Förresten, vilka är DE??? Jag ska sluta säga DE. Det är bara en person här, och det är den personen som gör allting som allt annat hänger på. 

Märker tyvärr att på en gång när jag släpper garden så strömmar det in ansökningar igenom huvudet, skinnet, organen, alla som vill plantera sig och låta hemska saker växa. Det är sånt jag MÅSTE skörda men den här gängen tänker jag inte låta någon komma för det är FINITO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!..

Glöm inte kärleken för / Ställ alltid upp för / Låt ingenting hända / Ta hand om/  För hon kan inte ta hand om sig själv.
och det gäller många.


Nu ska jag tvätta av mig och vara mjuk- Safe in my own skin..


Och här kommer det offentliga meddelandet att kvinnan till höger är min bättre hälft. I love you soo much!!!

tisdag, oktober 23, 2012

Follow the black smoke.

Hmm.
Hur ska jag formulera detta inlägg på ett intressant sätt?

Jag har sovit i 22 timmar. Utan kisspaus.


Punkt. 

Men det är ju så mycket mer. Jag har drömt hysteriskt mycket, många, långa osammanhängande drömmar. Skulle kunna göra ett långt inlägg om det, men det berör ju inte alls verkligheten och vad som händer i mitt liv. Eller?

Först drömde jag att jag fick barn, för andra gången. För jag har tidigare drömt att jag fött en flicka, inte på exakt samma sätt som jag födde den här gången, för då låg jag ner på ett sjukhus i en säng och den här gången satte jag mig i en konstigt vinklad fåtölj som var vinklad med en kamera längst ryggen så jag bara behövde sitta där och se på en skärm barnet födas och visste exakt när jag skulle krysta. (Jag har många gånger drömt att jag varit gravid, jag har aldrig haft en mage men jag har vetat att jag varit gravid många, många gånger. Men bara nu två gånger har jag drömt att jag verkligen fött ut ett barn. Jag pratade med en kvinna för flera år sen som var insatt i vad drömmar betydde, iaf i Asien, och att drömma att man väntar barn är en grej, att man föder det, en helt annan. Nu kommer jag inte exakt ihåg vad hon sa, men det var saker som berörde mitt liv då (3 år sen) och nu är jag i ett helt annat läge. Men men. Det är stor skillnad på att drömma att man är gravid, och att föda)... Så den här gången födde jag en son. Lätt som en plätt, jag fick välja namn men "universum" bestämde på vilket sätt han skulle heta det. Jag döpte honom till John men universum valde att stava det Johnnua eller något liknande, Samma sak hände när jag födde min dotter, hon fick ett namn av mig (ska ej säga vilket för får jag någonsin barn på riktigt ska hon/han heta det) men universum uttalade det annorlunda. SaARAh ungefär. Vilket är ganska intressant. För i Terminator 2, en av mina favoritfilmer både som barn och vuxen heter mannan Sarah Connor och sonen John Connor. Så något ligger ju bakom "universums" sätt att döpa barnet. Bara att efter jag fött sonen som hette mer eller mindre John fick jag gå ut i djungeln och sköta om honom. Och det var här jag kommer ihåg att jag i en tidigare dröm fött Sarah, men visste inte vart hon var. Tydligen så hade jag adopterat bort henne. Och John försvann bara ur mina armar lika fort som han kom... 


...Vilket leder till en annan del av drömmen då jag står i djungeln och har en världskarta i huvudet, bara det att den ser inte ut som den riktiga klassiska världskartan, den är... meckad med... kontinenterna ligger annorlunda och haven och gränserna mellan länder är otydliga. Men det är såhär jag alltid ser på världen när jag drömmer. Jag kan inte placera ut en punkt i huvudet men gång på gång är jag på samma ställe. Och nu var jag i djungeln. På väg upp genom en stor flod och jag försökte gång på gång äta någonting, från början såg det ut som mat men i slutändan vecklade sig "maten"  ut och blev till någon form av äcklig sköldpadda. Jag hade packat för att dra för evigt, men lämnat alla grejer vid pendeltåget i Spånga. Så jag hade ingenting med mig, och ingenting på mig förutom en metallic-färgad morgonrock. Lite som i Liftarens Guide till galaxen. Och jag stötte på så många djur... Och här kom fortsättningen från drömmen jag hade natten innan då Ranvi sov över hos mig och jag vaknade tidigt på morgonen och i sömnen berättade vad jag drömde... Och det var den drömmen som....

... Ni förstår. Allt hänger ihop. Jag kan få snabba flashbacks av drömmar jag haft innan NÄR jag drömmer. Allt är väldigt tydligt, ibland tydligare än verkligheten jag vaknar upp till.

Jag pratade med min terapeut om detta i går. Hur jag drömmer och drömmarna tar dagar att analysera, därför kan jag inte sova varje natt för då går all verklig information förlorad och drömmen fortsätter.

Jag är en människa som drömmer att jag är en fjäril.
Jag är en fjäril som drömmer att jag är en människa...

 ???? 


- Så, är du vaken eller drömmer du nu Elisa? 
(you tell me...)

Det farliga kan bara bli så att om jag drömmer något obehagligt och vill vakna måste jag ta i med våld, och drömmer jag inte på riktigt, alltså är vaken, kan jag skada mig allvarligt. Detta har hänt vid ett flertal tillfällen. 

Jag vaknar upp på ett tågspår.
Jag hoppar nerför en ravin.
Jag dricker lösningsmedel.
Jag somnar och hör hur en film jag själv producerat spelas om och om igen på min dvdspelare i sovrummet.
Jag kastar ut den genom fönstret.

Musiken fortsätter...

Och såhär fortsätter det alltså... Dag in, natt ut, dag in... 

Så. Det här med verklighetsuppfattning är inte min grej.
Men jag har inte käkat på över 24 timmar så jag känner iaf en svag hunger. Något som skall mättas inom kort. Vad jag ska göra med allt annat...


Well I guess I fucking blogg about it... :P 

(Ingenting korrekturläst, ingen paus...) SÅ.

ÄT MIG. 





måndag, oktober 22, 2012

Skrivet utan en sekunds paus eller korrekturläsning.

När man börjar måla, rita, teckna, är det bara handen som står för konsten. Färgen du har på fingrarna. Impulserna som styr rörelser. Sen börjar du se saker, du ser dem du känner dem du märker att de har former och du gör en sol gul och rund. Det är ofta så i terapi. Rita ett träd. Rita ett hus. Rita dig själv. Rita din familj. I 5 år gick jag i bildterapi, just då var det bara i stadiet att jag kände något i handen som eventuellt kunde behandlas av en form, av en färg. Men nu ser jag idéerna kring dem. Hur magnifikt konstruerade de är. Alltså, jag är ingen mästerkonstnär, men när man ser så många bilder i en följd som jag målat under så många år så ser jag likheter. Jag tänker inte säga vilka för det är detta som är terapin, det är de hemliga linjerna och färgblandningarna som står för min personlighet. Och den är kluven. Så jag målar kanske aningens kluvna bilder, med en bild av organisation. (OCD-BORDERLINE?) Jag menar, när man börjar tolka saker kan man dra paralleller hit och dit från ett namngivet tillstånd till en medfödd skada till en förtrollad förmåga. Vad vet jag. 

Men vi ser. Vi känner. Vi reflekterar. Vi producerar. Vi presenterar. Se här. Se mig. 
Att vi alla har händer men målar så olika. Olika hjärnor. Olika ögon. Olika målningar.
Samma samma. Väldigt olika.

Men att sen gå hela den här proceduren bakifrån, det är där själva hjärn-konsten börjar. Börja med en känsla, någonting som inte finns, och sätt det i form i text eller bild eller i vad du nu vill. Titta inte. Blunda. Tänk inte. Skriv. Ha inte en sekunds paus för att ha tid att reflektera. Kämpa inte emot. Låt det komma. 


Vissa har inbyggda avfallskvarnar för skit som cirkulerar kring dem. Andra har det inte. Jag har det inte. Jag kan bli otroligt ledsen, äcklad och arg över saker som händer, även de minsta. För mina "kanaler" ser inte ut som era. Tablån är inte riktigt den samma. Och jag har fått höra att det är fel på mig, att mina grundinställningar inte anpassar sig till basutbudet. Felprogrammerad. 

Men det behöver inte vara så. Om jag bara kunde sätta bättre saker i fokus. Se vad jag behöver, äta upp vad jag måste, slänga det som är kvar. Om det var så lätt. Då vore saker i all sin ordning. Inget trassel. Inte de här motsägande riktlinjerna. Hur vågrätt är lodrätt och tvärtom om man svävar uppifrån. 

Uppifrån och ser ner...

Vad ser du???????

Så i allt det här. Alla dessa observationer. Stora som små. Magnifika intryck och direkta uttryck även om det inte alltid blir som jag vill. Eller vet. För jag kanske inte vet vad jag vill. Hur ofta får ni den frågan? VAD VILL DU? VAD VILL DU HA HJÄLP MED? VAD VILL DU GÖRA NU? GÖRA BÄTTRE? Jag kanske inte vill göra någonting.

Jag kanske bara vill låta saker hända. Bara sådär. 

Vips.





 Ibland säger paint mer än tusen ord. Bild från 2003 då min blogg hette INTERIORITY. Ett ord som inte finns.