lördag, november 24, 2012

I love the way I lie.

Först skulle jag bara vela poängtera mitt avbrott och sen återgå till att nu är jag tillbaka.

På måndag (efter 3 veckor på psyk) ska jag stanna här hemma och klara mig så gott jag kan. Den här processen känns som en jävligt konstig bergochdalbana. Det är inte häftigt, det är inte kul, men det går fort, man hinner inte reagera, och plötsligt är det över, och man fattar ingenting. Det har i princip inte hänt NÅGONTING sen jag lades in. Visst, det är praktiskt förvaring. Man har översikt. Det finns rutiner (även om jag inte följer dem), man kan lära känna jävligt sköna människor men ändå, en uppföljningsplan, planering, en VÅRDPLAN är vad jag behöver. Vad gör jag nu då? Går runt hemma tills jag kollapsar igen?


Dessutom lyssnar jag på arg rap. (Till I Collapse med Eminem). Kan jag bara få citera hur jag känner mig just nu i lite större font? ???

"Feel weak, and when you feel weak, you feel like you wanna just give up. But you gotta search within you, you gotta find that inner strength, and just pull that shit out of you and get that motivation to not give up, and not be a quitter, no matter how bad you wanna just fall flat on your face and collapse."

 

Sådär ja. Men om man faller platt på ansiktet och bara ligger där. Och folk omkring en tror att ja, är man sjuk då får man hjälp så hon kommer bli frisk snart, men jag blir inte frisk. Det gör mig väldigt sårbar, och väldigt stark. Jag vet vilket helvete jag har framför mig men på något sätt ser jag fram över det. Det är som att jag inte har så mycket mer att förlora, när de vill lobotomera mig kemiskt, hur jävla mycket har man att förlora? De ser ju knappt att jag har ett huvud längre. Jag måste få göra mig hörd innan jag blir uppäten av mediciner. Och även där, egentligen har jag ingenting emot det, eftersom jag mår så piss, men samtidigt vill jag inte det för om det händer något bra så vill jag gärna ha KÄNSLOR att känna den känslan. Det jag känner just nu är bara att det saknas något. Något viktigt. Något avgörande, som skulle göra situationen så annorlunda. Men det är väl som det alltid varit, jag saknar något som jag aldrig kommer få som kanske inte ens finns och tills dess fortsätter jag med mina materiella prylar och försöker finna mig själv i andra länder, andra kulturer, bland andra människor. Men jag tror aldrig att jag kommer få DET. DET som så många har. 
Jag tror jag kommer ha en hel del andra grejer. Men jag kommer aldrig få.... DET. Finns massa liknelser att komma med här men jag tänker bara lämna det blankt. För jag vet inte riktigt själv. Så jag ska inte säga om det är en person, en plats eller en känsla. Det är kanske bara en liten droppe i mitt blod som behöver förändras men ändå är det... såhär.............

Istället för att dra sjuka historier från dårhuset lägger jag upp lite bilder jag tagit, BLabLabla.... Men jag ska definitivt skriva ner lite smarriga detaljer om hur det ser ut på psyk där jag ligger. Heh. Det är .... ett dårhus. INDEED..


Jag fann tex ett konstverk när jag svämmade över duschrummet.

På min permis var jag hemma och skurade badrummet. 
OK. Inte så smickrande. Men whatever Rosie. 

Druckit rödvin och hade SPAkväll med min bästis. 

Ett kors, en fjäder och ett peacemärke. 

Även spa på psyk. Skrämde ihjäl min senila rumsgranne när hon såg mig såhär. 


Liten kråkflicka.





måndag, november 12, 2012

Down the rabbit hole.

Utgång med översikt. Det är det jag får ha nu, jag får vara hemma ett tag, duscha, sätta på mig myskläder och dricka té och bara försöka känna mig normal. Utgång från avdelningen (psyk) för det är där jag bott en vecka nu och på obestämd tid framåt i tiden. Anledningen till att jag ligger inne är förmodligen för att jag.kan.inte.säga.ett.ord.till...







jag är här nere. 


Jag är så trött på att förklara mig, om och om igen, för personer som ändå inte kan göra ett skit så VEM ÄR DET SOM KAN GÖRA SKILLNAD? GE MIG DEN PERSONEN, TACK. De bara leker med mig de jävlarna, förlåt, men det känns verkligen som det. När jag får reda på att jag har en allvarlig diagnos som aldrig tagits upp för att det inte ska bli "för mycket" och för att jag ska bli värre. Hur ser skalan för "värre,värre,värst" ut? Vart är botten? Jag är bara,,,,,, som sagt. Slut. Trött på att prata. Skriva också. För stunden. Jag ska dra med mig datorn dit bort så jag kan skriva i fred. Nu vill jag på min egentid som inte är på en låst avdelning som luktar rengöringsmedel umgås med någon som jag älskar väldigt mycket och älskar att duscha med. Jag måste iaf få rättigheten att vara REN. REN på mitt eget sätt. Jag ska kriga, kriga genom skit men jag skall hålla mig ren och fin och uppföra mig och säga att nu går det inte längre. Sluta ljug. 

För jag VET.SANNINGEN. 



I CANNOT LIVE LIKE THIS.
(AND I CANNOT LIVE WITHOUT YOU))))

måndag, oktober 29, 2012

You are the everything. And everything is in You.

Jag har börjat göra en skiss på en urnördig Douglas Coupland-blogg som för mig ändå är väldigt viktig. Jag minns när jag läst, börjat och slutat läsa, de flesta av hans böcker, vart jag var då och hur jag upplevde det. Alla följdfrågor. Alla citat. Alla anmärkningar. Allt jubel. Och många fall har jag gråtit.


Den här sommaren läste jag först PLAYER ONE när jag var på Cypern. Låg många timmar och lyssnade på vågorna från havet och läste sida upp och sida ner. Jag har mina favoritcitat som hundöron eller bläcknoteringar. Jag läste klart den en natt då jag inte kunde sova pga värmen och satt på en terrass knappt utan någon ljuskälla förutom månen och värmeljus. Jag grät åt slutet.

För två månader sedan läste jag GENERATION A när jag var i Turkiet. Låg även där dag in och ut och läste den på stranden, eller i vattenbrynet, eller på någon restaurang, drack öl, klämde historia för historia och läste klart den när solen precis var på väg att gå ner men jag låg kvar i solstolen. Ringde genast min bästa vän och berättade hur mycket jag älskade henne och... Ja. Jag grät. 

Mina mer utförliga romantiska versioner av detta ska jag skriva ner i bloggen och nörda till mig ordentligt. För det är nog det enda jag kan nörda mig om. Douglas Coupland, ... och ev serien LOST.

Jag satt och pratade med min bästa vän Ranvi, aka Safeway (mitt egna namn på henne) i 4 timmar häromkvällen och det började med Coupland men utvecklades till datafel och hur mycket vi kunnat om datorer men nu fattar vi knappt Paint (fast självklart KAN vi det, det är vi som för FÖR överutvecklade...) Mycket som litet. Litet som mycket. I vilken ände ska jag börja? 






Det här är iaf min Coupland-topplista av böcker jag läst. Har fortfarande två sparade om något fruktansvärt skulle hända, såsom att DC slutade skriva, då har jag två på lager... 



GOD IS NOWHERE!
GOD IS NOW HERE! 

lördag, oktober 27, 2012

SAFE IN MY OWN SKIN!

Det tog lång tid att klura ut. Vad som är på gång, vad som känns fel/och eller/annorlunda. Allting ter sig enkelt, bekvämt och mjukt. Huvudet är skottsäkert men klart. På något vis... mår jag bra... "Av mig själv" kan jag kanske inte tillägga då mediciner spelar in men jag har tagit allt i ordinerad dos som vanligt (alltså så är jag mitt "vanliga jag"...) men ändå står jag här och lutar mig mot det eviga slutet. Botten av allt. Där ingen har hörts ifrån sedan. Men just nu är det ljust fullt av bomull. Som att dingla med benen och lukta sockervatten, som jag faktiskt gör just nu.

Jag har suttit länge i duschen och tvättat mig, skrubbat mig, peelat, lagt ansiktsmasker... (just nu har jag BB SEAWEED i ansiktet som skall vara avslappnande) och funderat ut lösningar på problem genom att skriva stödord i imman på duschkabinen. Det är ofta så jag löser gåtor. Man duschar av sig skit (även en dålig känsla kan spolas av i min värld) som ligger över en och när man är ren... viPS!!!.. så är de borta. Allt gegg. All smuts.
Renlighet är inte bara en besatthet jag har, den kan vara rolig och givande också. Tror inte jag kommer få yngre hy efter som ja nu tex. sitter och tar en cigg medan jag väntar på att masken ska torka. Men små små saker, de kan bli lite mer helande. 

Dagen började med att min älskling klev ut sängen och gick strax efter 09, jag var helt inställd på att gå upp då också men dök ner i sängen igen och vaknade strax över 19. Har fortfarande svårt att räkna ut hur länge jag sov då. 

Allt kan ju inte vara perfekt iofs. Jag ser dubbelt och har ingen känsel i kroppen, men ska inte experimentera med det i nu läget. (För hade jag säkerligen hittat på något hyss, typ se om jag kunde elda upp armen eller så... ))) MEEEEN, jag tar åt mig äran att säga att just denna fredagskväll så känns allting mer eller mindre  *utandning* PERFEKT....

Vad var det jag ville komma fram till. Jag har haft en konstig dag. Men jag fick en puss av min ÄLskling Safeway, Jag har sovit superskönt. Tagit en långpromenad med Rudy iförd ljusblå uggs, min rosa one-piece och en täckjacka. Som en parodi på ett fenomen som faktiskt existerar. Skönt att bo i förorten, här bryr sig knappt någon. Och gör dem det är det oftast snälla komplimanger faktiskt. 

Sen satt jag och pratade i mobilen med Safeway i tre timmar och vi har börjat skapa SPA-EVENT hemma hos mig via Facebook. Men alla är såklart inte inbjudna. Åt middag strax efter midnatt och nu sitter jag här. Väldigt nöjd och mjuk och doftande. Både i kropp och sinne. Vill att den här känslan ska vara länge så jag ska försöka att inte somna och istället dansa till gamla Cohen-låtar. Vill att de loopar "Dance with me to the end of Love" . Förresten, vilka är DE??? Jag ska sluta säga DE. Det är bara en person här, och det är den personen som gör allting som allt annat hänger på. 

Märker tyvärr att på en gång när jag släpper garden så strömmar det in ansökningar igenom huvudet, skinnet, organen, alla som vill plantera sig och låta hemska saker växa. Det är sånt jag MÅSTE skörda men den här gängen tänker jag inte låta någon komma för det är FINITO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!..

Glöm inte kärleken för / Ställ alltid upp för / Låt ingenting hända / Ta hand om/  För hon kan inte ta hand om sig själv.
och det gäller många.


Nu ska jag tvätta av mig och vara mjuk- Safe in my own skin..


Och här kommer det offentliga meddelandet att kvinnan till höger är min bättre hälft. I love you soo much!!!

tisdag, oktober 23, 2012

Follow the black smoke.

Hmm.
Hur ska jag formulera detta inlägg på ett intressant sätt?

Jag har sovit i 22 timmar. Utan kisspaus.


Punkt. 

Men det är ju så mycket mer. Jag har drömt hysteriskt mycket, många, långa osammanhängande drömmar. Skulle kunna göra ett långt inlägg om det, men det berör ju inte alls verkligheten och vad som händer i mitt liv. Eller?

Först drömde jag att jag fick barn, för andra gången. För jag har tidigare drömt att jag fött en flicka, inte på exakt samma sätt som jag födde den här gången, för då låg jag ner på ett sjukhus i en säng och den här gången satte jag mig i en konstigt vinklad fåtölj som var vinklad med en kamera längst ryggen så jag bara behövde sitta där och se på en skärm barnet födas och visste exakt när jag skulle krysta. (Jag har många gånger drömt att jag varit gravid, jag har aldrig haft en mage men jag har vetat att jag varit gravid många, många gånger. Men bara nu två gånger har jag drömt att jag verkligen fött ut ett barn. Jag pratade med en kvinna för flera år sen som var insatt i vad drömmar betydde, iaf i Asien, och att drömma att man väntar barn är en grej, att man föder det, en helt annan. Nu kommer jag inte exakt ihåg vad hon sa, men det var saker som berörde mitt liv då (3 år sen) och nu är jag i ett helt annat läge. Men men. Det är stor skillnad på att drömma att man är gravid, och att föda)... Så den här gången födde jag en son. Lätt som en plätt, jag fick välja namn men "universum" bestämde på vilket sätt han skulle heta det. Jag döpte honom till John men universum valde att stava det Johnnua eller något liknande, Samma sak hände när jag födde min dotter, hon fick ett namn av mig (ska ej säga vilket för får jag någonsin barn på riktigt ska hon/han heta det) men universum uttalade det annorlunda. SaARAh ungefär. Vilket är ganska intressant. För i Terminator 2, en av mina favoritfilmer både som barn och vuxen heter mannan Sarah Connor och sonen John Connor. Så något ligger ju bakom "universums" sätt att döpa barnet. Bara att efter jag fött sonen som hette mer eller mindre John fick jag gå ut i djungeln och sköta om honom. Och det var här jag kommer ihåg att jag i en tidigare dröm fött Sarah, men visste inte vart hon var. Tydligen så hade jag adopterat bort henne. Och John försvann bara ur mina armar lika fort som han kom... 


...Vilket leder till en annan del av drömmen då jag står i djungeln och har en världskarta i huvudet, bara det att den ser inte ut som den riktiga klassiska världskartan, den är... meckad med... kontinenterna ligger annorlunda och haven och gränserna mellan länder är otydliga. Men det är såhär jag alltid ser på världen när jag drömmer. Jag kan inte placera ut en punkt i huvudet men gång på gång är jag på samma ställe. Och nu var jag i djungeln. På väg upp genom en stor flod och jag försökte gång på gång äta någonting, från början såg det ut som mat men i slutändan vecklade sig "maten"  ut och blev till någon form av äcklig sköldpadda. Jag hade packat för att dra för evigt, men lämnat alla grejer vid pendeltåget i Spånga. Så jag hade ingenting med mig, och ingenting på mig förutom en metallic-färgad morgonrock. Lite som i Liftarens Guide till galaxen. Och jag stötte på så många djur... Och här kom fortsättningen från drömmen jag hade natten innan då Ranvi sov över hos mig och jag vaknade tidigt på morgonen och i sömnen berättade vad jag drömde... Och det var den drömmen som....

... Ni förstår. Allt hänger ihop. Jag kan få snabba flashbacks av drömmar jag haft innan NÄR jag drömmer. Allt är väldigt tydligt, ibland tydligare än verkligheten jag vaknar upp till.

Jag pratade med min terapeut om detta i går. Hur jag drömmer och drömmarna tar dagar att analysera, därför kan jag inte sova varje natt för då går all verklig information förlorad och drömmen fortsätter.

Jag är en människa som drömmer att jag är en fjäril.
Jag är en fjäril som drömmer att jag är en människa...

 ???? 


- Så, är du vaken eller drömmer du nu Elisa? 
(you tell me...)

Det farliga kan bara bli så att om jag drömmer något obehagligt och vill vakna måste jag ta i med våld, och drömmer jag inte på riktigt, alltså är vaken, kan jag skada mig allvarligt. Detta har hänt vid ett flertal tillfällen. 

Jag vaknar upp på ett tågspår.
Jag hoppar nerför en ravin.
Jag dricker lösningsmedel.
Jag somnar och hör hur en film jag själv producerat spelas om och om igen på min dvdspelare i sovrummet.
Jag kastar ut den genom fönstret.

Musiken fortsätter...

Och såhär fortsätter det alltså... Dag in, natt ut, dag in... 

Så. Det här med verklighetsuppfattning är inte min grej.
Men jag har inte käkat på över 24 timmar så jag känner iaf en svag hunger. Något som skall mättas inom kort. Vad jag ska göra med allt annat...


Well I guess I fucking blogg about it... :P 

(Ingenting korrekturläst, ingen paus...) SÅ.

ÄT MIG. 





måndag, oktober 22, 2012

Skrivet utan en sekunds paus eller korrekturläsning.

När man börjar måla, rita, teckna, är det bara handen som står för konsten. Färgen du har på fingrarna. Impulserna som styr rörelser. Sen börjar du se saker, du ser dem du känner dem du märker att de har former och du gör en sol gul och rund. Det är ofta så i terapi. Rita ett träd. Rita ett hus. Rita dig själv. Rita din familj. I 5 år gick jag i bildterapi, just då var det bara i stadiet att jag kände något i handen som eventuellt kunde behandlas av en form, av en färg. Men nu ser jag idéerna kring dem. Hur magnifikt konstruerade de är. Alltså, jag är ingen mästerkonstnär, men när man ser så många bilder i en följd som jag målat under så många år så ser jag likheter. Jag tänker inte säga vilka för det är detta som är terapin, det är de hemliga linjerna och färgblandningarna som står för min personlighet. Och den är kluven. Så jag målar kanske aningens kluvna bilder, med en bild av organisation. (OCD-BORDERLINE?) Jag menar, när man börjar tolka saker kan man dra paralleller hit och dit från ett namngivet tillstånd till en medfödd skada till en förtrollad förmåga. Vad vet jag. 

Men vi ser. Vi känner. Vi reflekterar. Vi producerar. Vi presenterar. Se här. Se mig. 
Att vi alla har händer men målar så olika. Olika hjärnor. Olika ögon. Olika målningar.
Samma samma. Väldigt olika.

Men att sen gå hela den här proceduren bakifrån, det är där själva hjärn-konsten börjar. Börja med en känsla, någonting som inte finns, och sätt det i form i text eller bild eller i vad du nu vill. Titta inte. Blunda. Tänk inte. Skriv. Ha inte en sekunds paus för att ha tid att reflektera. Kämpa inte emot. Låt det komma. 


Vissa har inbyggda avfallskvarnar för skit som cirkulerar kring dem. Andra har det inte. Jag har det inte. Jag kan bli otroligt ledsen, äcklad och arg över saker som händer, även de minsta. För mina "kanaler" ser inte ut som era. Tablån är inte riktigt den samma. Och jag har fått höra att det är fel på mig, att mina grundinställningar inte anpassar sig till basutbudet. Felprogrammerad. 

Men det behöver inte vara så. Om jag bara kunde sätta bättre saker i fokus. Se vad jag behöver, äta upp vad jag måste, slänga det som är kvar. Om det var så lätt. Då vore saker i all sin ordning. Inget trassel. Inte de här motsägande riktlinjerna. Hur vågrätt är lodrätt och tvärtom om man svävar uppifrån. 

Uppifrån och ser ner...

Vad ser du???????

Så i allt det här. Alla dessa observationer. Stora som små. Magnifika intryck och direkta uttryck även om det inte alltid blir som jag vill. Eller vet. För jag kanske inte vet vad jag vill. Hur ofta får ni den frågan? VAD VILL DU? VAD VILL DU HA HJÄLP MED? VAD VILL DU GÖRA NU? GÖRA BÄTTRE? Jag kanske inte vill göra någonting.

Jag kanske bara vill låta saker hända. Bara sådär. 

Vips.





 Ibland säger paint mer än tusen ord. Bild från 2003 då min blogg hette INTERIORITY. Ett ord som inte finns.

måndag, oktober 15, 2012

So if you can see - . Look.




LITE JPG. JUXS...

Det är en stor definationsfråga, vem bryr sig?

Det här med roller. 
Vilken roll är jag nu?
Nu är jag författaren. Nu är det jag som bestämmer. Verkligheten kan ligga och klia någonstans men det är min hjärnas konstruktioner som står stadigast. Notiser jag gör. Bilder jag knäpper av för att inte glömma.

- Men viken roll spelar du nu Elisa?
- Spelar det någon roll? 


Jag sköter mig ganska bra ute i samhället. Jag håller mig borta från lögner men jag håller mig också väldigt långt ifrån sanningen ibland. Människor i allmänhet trivs inte när man förklarar hur saker är. Men det här är bara data. Här får man bli skrämd, arg och ledsen. Här spelar det faktiskt ingen roll. Och DET spelar stor roll.

Just nu är jag i ett triangeldrama mellan smärtkliniken på st göran, min husläkare på vårdcentralen och psykiatrin. Alla bollar runt mig till den som inte hade bollen innan. Smärtkliniken säger att jag är för sjuk för att få hjälp där. Bollar mig till psykiatrin. Psykiatrin har inte tid. Hör med min husläkare som väljer att aldrig uppenbara sig men som säger att jag ska till akutpsyk om jag mår som jag mår. Psyk skriver ut en medicin de inte har rätt att göra för att inte någon annan vill göra det, och det var i fredags. Jag fick iaf ha en bra helg. En smärtfri helg. (Bio, drinkar, brunch, mys, filmmaraton...) Men nu är det måndag igen. Nu fortsätter boll-leken. 

Jag har haft möte på psyk och vi har pratat om roller. Men de kan vara lugna, jag kan aldrig kliva ur min roll så länge de tittar på. Och de är nöjda. Skillnaden mellan mig DÅ och NU är att nu är jag en maskin med känslor, som känner väldigt mycket, men som inte har känt något på väldigt länge och blir skrämd av känslorna. Försöker gömma mig i en roll som neutral och stenhård, en som inte bryr sig. Men jag bryr mig som fan. Min roll som sitter närmast hjärtat är en roll som iaf känner hopp. Så länge någon kan stå vid min sida och säga att jag är inte såhär, jag är faktiskt en arg människa. Och det är farligt. Jag har fått höra prognoser om att jag befunnit mig i en psykos de senaste 10 månaderna, och jag vet väl inte riktigt vad jag säger om det. Delvis kan jag hålla med, för allt känns så overkligt. Overkligt men det är kanske för att jag inte fått chansen att må såhär och känna såhär på flera flera år. Jag vet inte.


_____________________________________

Spelar det någon roll? 

tisdag, oktober 09, 2012

Vart ligger botten?

Jag känner att jag är helt själv i denna fråga. Eller så är det en fråga som inte tas upp, kanske att man ser bort, kanske ser man ingenting. Men jag är VERKLIGEN upprörd över en sak som hände mig natten till idag och jag tror tyvärr säkerligen att detta har hänt andra också, det är det som oroar mig. Så ni får gärna kommentera.

Hur som haver, jag hamnade på akuten inatt då jag pga 15 års lång självskadeproblematik återigen gjorde mig illa och var tvungen att sy ihop armar och ben. Det finns ingenting roligt i det. Det finns ingen jävla charm att ligga på en brits och stirra rätt in i väggen och känna.... absolut ingenting... Det är så jag blir när jag träffar läkare. Stum. Döv. Blind. För då spelar ingenting någon roll. Helvetet har redan brutit lös. Det här är bara en eftereffekt. Och sen börjar det om. 

Läkaren som skulle sy mig hade bedövat hela mitt ben men innan hon gjorde något ville hon ha en "second opinion" av en annan läkare då hon var AT läkare eller något... Efter ett kort tag kommer en relativt ung man in i rummet och bara glor på mig. Han går närmre mig (och god help me jag skulle kunna slappat till honom) och med handskar inspekterar min övriga kropp tills han säger något i stil med "Men gumman, hela DU är ett ärr, det är ingen mening att vi syr det där. Syr gör man för att det ska bli snyggt" 

VAD I HELVETE!???????????????

Visst, självklart nekar jag inte att hela jag är ett enda trassel av ihoppysslad hud. Men hur FAN kan man säga så? Nu är nu. Det har inte hänt på länge. Skulle det spela mindre roll att jag får fula ärr för att jag redan är ful? Eller är jag verkligen botten av ful och äckelhet att det inte finns NÅGONTING mer man kan göra? Inte ens sy ihop skadorna som är skedda? Iaf som en påminnelse för mig att det här är faktiskt något vi tar på allvar, inte bara skiter i hur du kommer se ut...

I stundens hetta var jag iskall och stirrade som sagt bara in i väggen, sa ingenting. Men ju mer jag tänker på det desto argare blir jag. Jag tycker det är oacceptabelt. Han signalerar alltså till mig att det inte spelar någon roll, att jag nått botten och lika gärna kan fortsätta med detta beteende? För det är så min sjuka hjärna tolkar det. Inte ens läkare som ska finnas för att ta hand om fysiska skador bryr sig längre. Det är helt... sjukt.

Som tur var kom min krigare dit och hon sa ett och annat till läkaren men det slutade med att läkaren lämnade rummet. Och nej, det var ingen kö där, hon var inte stressad för jag hade frågat henne förut. Hon ville bara inte konfronteras... Och där jag satt i upplösningstillstånd så frågar R om jag kan få några haldol att ta med mig hem över natten så ingenting liknande händer igen? Men nej - de HAR inte haldol, inte på hela SÖS. BULLCRAAAAPPPPP!!!! "Du kan få två stesolid - FEMMOR!" lyckades hon kraxa ur sig. Och då visste hon att jag ätit xanor i över 10 år i väldigt höga doser, två stesolidfemmor gör ingenting. Visserligen är hon inget apotek och ingen psykiatriker eller psykläkare men kan hon inte lägga ihop ekvationen? 

Åkte hem tillslut. Somnade i ett kaos och inatt ska jag somna i harmoni. Försöka ta det lugnt och intala mig att jag INTE ÄR BOTTEN. INTE ÄR FÖRSTÖRD: INTE ÄR FUL OCH ÄCKLIG. För det var det enda jag tänkte på igår. Det må vara drastiskt men det är tyvärr så min hjärna fungerar.

Tack för att ni läste. 

Jag ville vara vacker.

onsdag, oktober 03, 2012

Vikten av kärlek.

Det här skriver jag från djupet av mitt, face it, ganska djupa hjärta. Det har slagit för många personer och de flesta har slagit sönder det. Utnyttjat mig, förstört mig, fysiskt och psykiskt, spelat på min ibland desperata känslobarometer som bara skriker "ÄLSKA MIG ÄLSKA MIG... snälla?" ... Men fan ta alla dom människorna. De finns inte längre.

Nu när jag vågat lära mig älska måste jag våga låta mig älskas. Tas hand om. Någonting jag aldrig blivit i den mån att jag känt mig trygg. Men för mig är det oförståeligt varför någon skulle orka kämpa för mig? Men jag tänker skita i den känslan också. Nu VET jag att jag har KLIPPOR runtomkring mig som jag öppnar mitt hjärta för och härmed säger att jag

Älskar er
och
Ska göra allt i min makt för att ni ska må bra.
Låta mig omslutas och slutas vidare.
Bara virvla i varma känslor och trygga kramar.
Jag ska verkligen lära mig att göra detta nu.

För nu, jag kan inte förklara vilken sits jag sitter i... Men det slutar med menlöshet och menlöshet är farligt för en person som kan tänka sig att riskera allt... Nu, behöver jag er. Och om karma finns, om himlen finns, om det finns en "like-knapp" ovanför era vackra gloriors så trycker jag på den nu.

Det är alltså inte bara svårt att älska. Finna mening i det. Det är svårt att låta sig älskas när man känner sig så förbannat jävla förstörd så ,man undrar, vad är det du älskar egentligen? Är det min trasiga kropp eller min trasiga hjärna? Eller vill du helt enkelt bli en liten del av en helande själ?

Ni vet vilka ni är och jag lägger sällan ut bilder på andra än mig själv för att inte ni ska hitta okända bilder på er på internet när ni googlar era namn eller dyl. Men jag lägger upp en kärleksbild från i lördags.

From: ME To: YOU IMMERSE YOUR SOUL IN LOVE
 

fall is great.

måndag, oktober 01, 2012

Dot. . . . ...

Så, låt oss se.

Vi börjar med E.P. datum. Hon var sen. Hon kunde inte komma. Jag frågade varför, och det enda hon sa att det bara inte gick, att hon var för ful, kände sig för konstig, visste inte om hon ens skulle hitta hit. Men hon kom ändå efter ett visst tjatande, men hon sa att det var bra med tjat, det var ett bra stöd. Hon behöver saker som påminner henne om att hon finns på riktigt.

Sen? Hon hade haft en väldigt bra, trevlig, fin semester, hon hade fått vara ifred förutom de hon valde att tillfälligt umgås med. Hon hade tom en fin solbränna. Hon sa att det var första gången någon berömt henne för sin solbränna. (Hon blir inte brun lätt, men slutligen, spöket kan minsann få lite färg...)  Hon berättade att hon börjat dricka öl, och att det var gott. Hon trodde aldrig att hon skulle tycka om öl men nu gjorde hon det och undrade om det var något fel i hjärnan? Hon har haft smakhallucinationer förut. Vi försöker medicinera bort det men det är inte det lättaste med någon som är så svår. 

Vidare. Psykos i lördags. Fast det var en fin höstdag. Stort gap, ingenting fanns eller hände. Trots detta hade hon pysslat och gjort fint i lägenheten. Hon hade köpt två vackra bordslampor i Turkiet där hon varit på semester och ställt dem i sovrummet. Jag säger att det är viktigt att man har en bra miljö att sova i, och hon håller med. Hur det är det med sömnen då? Jo, hon sover jämt, hon är vaken jämt. Samma sak där, vi försöker medicinera henne för att ha henne i ett tillstånd i taget men det är väldigt komplicerat. 

Hon erkänner själv att det är komplicerat. Och att det är som vädret. Det finns inte så mycket att göra. Bara klä sig så man inte fryser... Duger det? 

Utredning skall ske för misstankarna är att hon har posttraumatisk stressyndrom, samt någon form av dissociativ personlighetsstörning. Det blir många namn på många diagnoser på en och samma unga flicka som luktar gott och jag frågade vad hon hade för parfym. (Marc Jacobs - Dot) och hon frågade varför, om hon luktade äckligt? Nej sa jag, tvärtom! Att hon inte förstår sånt, att hon börjar tappa greppet om vad saker har för innebörd och vad saker betyder, att vara på en plats, att kunna datumet, det är oroande. Men samtidigt ler hon och säger att det är lugnt. 

Det är bara att luta sig tillbaka och se vad som händer.

Sen tog vi en cigg utanför mottagningen och pratade om katter. Hon sa att hon ville ha fler djur hemma. För de är vänner, de känner henne, hennes hund måste rastas så hon springer iväg med mobilen i högsta hugg för att ringa sin bästa väninna och se till hur saker stod till.

Jag kommer aldrig få veta hur det stod till. Men jag ber till gud att hon finns kvar nästa måndag.



fragment>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>






tisdag, september 18, 2012

And the sea will come to kiss me.

Inte för att jag tillför ett kontinuerligt ordflöde här på min blogg. Men snart beger jag mig till utlandet och kommer inte skriva ett ord här. Känns lika bra att säga då folk frågar om jag ligger på sjukhus eller dyl om jag inte dyker upp på internet någonstans. Men neeeeeeeeeeeeeeej, jag är i ett hav, eventuellt på en strand, troligtvis på en luftmadrass och semestrar arslet av mig. Behöver verkligen det, här utanför öser regnet ner. 

Återkommer den 28e med massa nya minnen. Sköt om varandra! 

Beachbody är såå Y2000... ;)

 vs. 

(INFOGAR UPPDATERAR BILD NÄR JAG VÄL HAR EN...)

måndag, september 17, 2012

Om känslor fanns.

Ibland känner jag att jag blivit rånad på känslor. Att du tog någonting som jag aldrig fick tillbaka. Att du är en tjuv om du inte lämnar tillbaka det. Men när det kommer till kritan så var det någonting som aldrig fanns. Vi stod där och gjorde något och skapade historia men allting slapp undan. Hur kan man skapa ett sådant stort tomrum efter någonting som inte ens funnits? Ekvationen går inte ihop. Du har en massa, du tar bort något, du tillsätter något, plus, minus, men att ta bort något som inte finns? Det är inte logisk eller går att förklara. Det är det som känslorna står för. Oförklarligheter.

Det går inte ihop hur mycket energi man kan ha lagt ner på något eller någon som i slutändan inte använt eller nöjt sig alls med detta. Hur det bara kan ha slarvats bort. På något vänster önskar jag att alla dessa borttappade känslor snappas upp i atmosfären och förs vidare och sprider sig runt omkring i universum där olika väsen känner sig oälskade. För det är så jag känner mig, som en oönskad alien. Och jag längtar hem och vill bort men det finns ingen som vet hur man gör, tar sig härifrån, det finns ett sätt men det är uteslutet. Jag tänker inte lämna världen som död just nu. Det får framtiden avgöra men jag kommer inte fatta ett sånt beslut. Men en genväg, ett svart hål, en spiral som sträcker sig utåt, en pendel som hittar platser till det hålet och sen... är man hemma... Som i LOST. Helt borta. Men helt hemma. Ön vill att man ska vara där. Jag känner inget behov av att vara här, jag letar hellre i spillror efter någonting som betyder något.

BESATT
BESATT
BESATT 


För något måste hända. 

Vet ni varför? 
För jag har ingenting.
Ingenting.
Att förlora på det.

Hittills i berättelsen som gått segt genom dagens terapipass har jag bara hunnit så långt som att börja packa ihop mig inför min turkietsemester om två dagar. Jag ska inte missta mig och tro att en 8 dagas semester inte kan förändra saker. Vem vet vart det flygplanet tar vägen? Vart havet för mig? Vi får se. Jag kommer iaf se till att ha det förbannat trevligt och njuta av att bara ligga och flyta i havet. Vi kan ju alltid skoja om att jag blir bortgift. God knows. Har massa saker att fixa som jag skjutit upp men det är väl dags att sätta saker i rullning...

Det finns så jävla mycket mer att säga.
Risken är bara att det blir en jävla massa tecken och du kommer sitta där med rasande frågetecken och undra varför jag släppte ut det. Men tills dess... (Behåller jag det här...)




:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::





fredag, september 14, 2012

My wicked ways.

Det här låter kanske som ett skämt för den allmänna trumhinnan men jag var med om en rätt sjuk grej igår. Jag menar sjuk på mitt sätt. Alla har vi våra sätt...

(skrev ett långt inlägg här men tog bort det.)

Kontentan: 

Jag satt på en restaurang igår eftermiddag och käkade thaimat till middag på söder runt fem eller så. Kände att världen trängde sig på lite onödigt mycket och sträckte mig ner i väskan för att ta min vid behovs medicin som jag precis hämtat ut i en liten påste (xanor) dock var jag lite upprymd av allt och tänkte inte på vad jag tog så istället för att ta 4 xanor så tog jag 4 stilnoct som låg i en likadan påse, läste inte på märkningen vad det var, visste bara att de var vita och typ ovala, de kommer ju i massor av fulutgåvor. Alltså jag hade varit och hämtat ut dem hos en sjuksyrra, som jag gör varje torsdag, det är inget fuffens här inte. Men där satt jag. Hade inte käkat på hela dagen och tog 4 stilnoct mitt bland folk och märkte att jag började bli lite konstig. För er som inte vet så är stilnoct en sömnmedicin som man ska ta direkt innan man går och lägger sig, annars kan man bli aningens udda och få förvrängda tankar, hallucinationer också om man är ovan... Att ta 40 mg stilnoct påverkar iaf de flesta människorna kan jag tänka mig. Extra allt om man är hypomanisk dessutom. +++++

Minns att jag slutade kämpa mot kontrollen och gav med min nu påverkade hjärna. Efter detta tyckte jag att det var utmärkt att jag dra på en shoppingrunda. Jag minns att jag desperat strök runt och letade snygga badkläder (ska till Turkiet i näsa vecka och bada!) ... dock brukar inte min bh-storlek finnas bland normalutbudet i affärer, men jag vet att jag provade säkert 10 olika och jämrade mig över att min byst är så stor och att jag helt enkelt får sola topless. Fick tröst och sa att många skulle döda för att få ha min byst nuförtiden. men då blev jag upprörd och ledsen och sa att här skulle ingen dö! Jag klarar mig. Men att få på sig en bikini i 75 B är ganska lönlöst när jag har 80 F. Inte snyggt för någon. Men tack personalen inne på Lindex för stödet. Gick även en ride på Indiska och köpte nya gardiner, igen, stod länge och väl och pratade med andra gardinköpare om mitt projekt att klä om väggarna i tyg i mitt sovrum...mmm... En kvinna var iaf väldigt imponerad över mitt projekt, hur jag skulle göra det? Hade jag ingen aning om. Äger inte ens en synål. Men jag köpte iaf några snygga så där kan jag ändå lita på mig själv i "onyktert" tillstånd, dvs köpa sånt som inte bara är fult. Inte stickade underkläder i  pastellfärger. Köpte även nagellack för 600:- , kanske lite väl saftigt men även där valde jag ett bra märke och rätt sjyssta färger. Har ingen aning om hur jag kom hem.  Tåg antar jag. Jag köpte två bananer, 2 paket Ben and Jerry-glass, ett paket hundmat och två paket cigg på ICA, bokade även en tid för att fixa ögonbrynen och ögonfransarna, (som jag ska göra.. ja... idag... typ nu.... ) innan jag gick hem och klädde om en stor ram i blinkade lampor, spikade upp på väggen, tillade lite målarfärg och Voooiiiilaaaa... konstverk! Sånt där får man verkligen spara, säga vad ni vill men om man får idéer som sådana måste man följa dem innan de försvinner.

So.

Här sitter jag med jättemycket nagellack, glass och gardiner. Vaknade tidigt inatt och har kollat på action sen dess och funderar på hur fan jag ska lyckas klä om väggarna med gardiner i sovrummet. Har ett litet möbleringsprojekt i lägenheten just nu, mycket på gång, men det är skitkul. För stunden har jag ändå ingen större lust att ta mig ut så jag piffar upp min bostad istället så jag iaf har något ställe jag trivs på. 

Men som sagt, på onsdag åker jag ensam till Turkiet för att bada! Jag längtar sååå mycket efter att bada i havet och snorkla och hyra vattenskoter och bara ha det skönt, så det ska bli förbannat trevligt. Tills dess ska jag fundera på tygprojektet, kommer säkerligen hitta sjyssta tyger, mattor och kuddar på marknader där borta så jag avvaktar. 

Ikväll blir det piff-kväll med bästis och random bullshitting. Kluddar på en tatuering jag ska smyga till på benet också när jag är ute och reser, om jag stöter på tatuerare där borta i Turkiet, ska bo på en liten ort, inte för party bara för lugn och miljöombyte, men gör jag det har jag ett kluddpapper som ska med.

Så, käka inte sömntabletter när ni ska shoppa, och ska ni shoppa så håll er till friska principer (som vadå?) ta det lugnt och ta hand om er och varandra där ute. Puss. (det här är nog den mest ärliga, normala livsskildringen jag någonsin gjort hittills i min blogg. Vow.))



torsdag, september 06, 2012

??WHAT ABOUT MINE?

vart tog vi vägen? vilken väg tog vi? minns vi ens? vad tror vi på? vem lärde oss det? vem sa vad som var rätt och fel? var det rätt och fel? är det här en fortsättning på vad som var då? har vi tagit stopp på vägen? vart har vi varit? vilka har sårat oss? har vi gett igen? vilka märken gav de oss? syns det på oss? (på dig och mig) hur olika vägar vi tog? eller syns det bara på dyrt smink, ljuvliga parfymer och tilltalande kläder och attribut? vem lärde oss att vara såhär? om det här är enkelt, vad är svårt? (och tvärtom) är jag optimistisk? är jag idiotisk om jag tror på det här? är min tro, min övertygelse förgäves i slutändan? hör man skratt eller applåder? är man ensam eller är man för en gångs skull tillsammans med någon? är jag den enda som skriver frågetecken utan att vara rädd? vem är du? varför läser du det här? vill du att jag ska berätta en historia? ............

 VISSTE DU ATT JAG VAR HÖG NÄR JAG FOTOGRAFERADE DEN HÄR BILDEN I EN KÄLLARE LÅNGT BORT PÅ ANDRA SIDAN STAN OCH TRODDE ATT JAG FLYDDE? ????

onsdag, september 05, 2012

I WAS JUST A FUCKING KID!!!!

Nu har jag haft 4000 besökare på min blogg. HÄR SKA FIRAS! Trodde inte någon i hela världen läste den, men uppenbarligen så har någon råkar feltrycka och fastnat här. Detta är mitt verk, mitt lilla barn, här samlar jag på mig alla saker i praktiska filformat, saker jag vill minnas och saker jag vill komma ihåg att glömma.

Är inne på 7e ciggen bara för att jag skulle kolla min mail. MEnmenmen. Så blir det. Har sovit i typ en vecka, men jag tror det är över. Nu är jag vaken på riktigt. Jag är iaf glad att det bara varit en vecka, inte månader, nästan år, som det varit förut. När jag verkligen varit djupt ner i skiten. Skiten finns kvar men jag har höjt den till en högre nivå. Som att växa upp. Som att lära sig leva med eländet. Som att kanske tom börja gilla det. Om det är bra eller dåligt, ja, vem bestämmer det? Jag har iaf slutat trotsa mig själv.

Och ju mer jag skriver på min bok, desto mer förstår jag att när man är 15 är man inte vuxen. Man är sårbar inför personer som känner till ens svagheter och utnyttjar dem. Det är en ganska hemsk bok, men samtidigt är det något som verkligen behöver synas. För ingen, INGEN under mina 13 år inom psykiatrin, har vågat ta upp det ämne jag skriver om. Det preskriberas typ sekunden det kommer utanför min mun. För sånt händer inte. Sånt får inte hända. Alltså händer det inte. Så jag glömde, i flera flera år vad som egentligen skedde, men nu börjar jag få en rätsida på det hela. Om det är bra, nej det vet jag inte heller. För att inse vilket helvete man gått igenom och VARFÖR man tillät det hända (men som sagt, man är inte vuxen när man är 15, även om man tror det...) varför jag inte sa stopp och belägg, fuck you men det är mitt liv du trasar sönder så låt mig vara. Det finns sjuka människor där ute och det äcklar mig. Att han, och de andra, finns kvar. Därför vill jag skriva den här boken så ärligt och brutal som möjligt för att folk ska förstå sånt som inte går att förstå. Och nu när jag minns... minns jag i princip allt... att duken var ljusgul som han förde över min näsa och mun tills jag tuppade av. När jag blev av med min oskuld... Jag vet att jag inte kan leva med alla dessa minnen på det här sättet. Det måste ut. Jag måste få klippa band, bli renad och befriad... Men hur det ska gå till... Det är omöjligt för mig att veta eftersom ingen vill hjälpa mig. Men jag känner, jag skrattar, jag gråter och hoppar av lycka, rullar runt bland moln när det är oväder och det får duga så länge... Fortsättning följer. 


Här sitter jag på rök/kaffe-break utanför huset på södermalm där jag går mina målarkurser 8 timmar i veckan. Ska lägga upp lite bilder sen om jag någonsin blir klar med dem. Jag försöker just nu måla universum, so far är det bara svar i 7 lager och små små små prickar som man knappt ser men som finns där. Nu ska jag fortsätta måla. 


 

söndag, september 02, 2012

YOUR SECRETS ARE MY SECRETS

Intimitet är för mig ingenting fysiskt längre. Allt går bort med tvål och vatten. Kom precis ur duschen och har suttit och googlat på "storbloggare" för att se vad de skriver om. Och seriöst...? Är de seriösa? Om jag fick betalt för att recensera ögonfransförlängare, visa upp nytt löshår, filma läppinjektioner, ta bilder på kvitton, sippa på ett glas billig champagne med massa mingelmänniskor, trycka upp en urringning mot webcamen, kasta skit på folk och fä och bete mig som en allmän idiot... så skulle jag inte göra det. 

För det första skulle jag nog inte kunna skriva om ett relativt ytligt ämne ur en allmän synpunkt, utan mer hur det går till i min hjärna när jag bearbetar tankar och information som kommer in. Jag har försökt träna på att vara socialt neutral så folk inte verkligen börjar fatta vad jag verkligen säger och pysslar med och flyr fältet.  Men jag tänker sluta försöka. Det tar bara upp energi jag verkligen inte har och inte kommer ägna åt någonting som inte verkar komma naturligt. Självklart inkluderar inte det alla situationer. Jag KAN göra som jag blir tillsagd. Känna av stämningen och hålla med om vissa saker i diskussioner, men chansen finns att jag bryter mot regler och avviker. Blir mer... kanske det vi alla borde vara mer av. Oss själva. Inte vara rädda. Men don´t get me wrong. Ibland är jag rädd. Men inte för andra. Bara för mig själv. Det jag ville komma till. Jag kan inte bli intim med någon bara sådär. Min intimitet sitter i huvudet. Och det är det jag läcker ut nu. Jag kanske rentutav viker ut mig nu? BLUNDA.

Men bara för att visa min mänskliga sida och köra försäljningsteknik så tänkte jag göra reklam för DETTA! (Fast jag får det ju inte ens sponsrat...) 


Det är ett genomskinligt lack man lägger över nagellacket och det torkar på typ max 2 minuter och håller nageln stark och skinande. Jag hatar nagellack som flagnar och målar om dem rätt ofta och då kan det vara drygt att sitta och vänta på att det ska torka i 15 min. Men som sagt, denna är suverän. Kostade typ 129:- på Åhléns!!! Den är faktiskt väldigt bra. 

Fan jag är så djävulskt rastlös. Vaknade kl 16:30 idag, trots att jag somnade astidigt igår. Drack rom och cola och var ute och åt indiskt käk på söder, supergott. Tog en taxi hem och däckade. Men sen 16:30 har jag varit en raket och varit effektiv. Funderade på att måla om hallen men tänker nog tapetsera den istället. Ska ringa lite samtal imorgon och få hjälp. Har städat hela min jävla garderob också, det var inte ett litet projekt det, men bra blev det! Nu ska jag bara sälja/ge bort allt jag inte använder. Vilket är ungefär 9 IKEA-kassar. Har omorganiserat ljussättningen i mitt extrarum också och pysslat med mina projekt, målat lite och helt spontant bokat en resa till Turkiet den 20 september. Kan inte Turkiets geografi så bra men det ligger på en halvö, långt bort från alla partajande ungdomar hoppas jag. Vill bara ligga på en badmadrass i havet och sola, dricka drinkar, hyra vattenskoter, snorkla, gå på marknader... Bara vara själv och ha det trevligt. Ser fram emot det asmycket så nu har jag iaf något att räkna ner dagarna till. Hade gärna stuckit ikväll men det är så mycket som måste tas hand om.  

Utifrån den här bilden som jag tog nyligen från min balkong kan man visserligen tro att jag bor ute i djungeln. Ghettodjungel mer exakt isf. Men visst är det fint? 



Vad fan ska jag mer visa? Lägg upp en bild på mat? Sure. 
Var på urmysig kräftskiva förra helgen. Jag åt faktiskt två stycken. 
Sen gick vi in på det tunga artilleriet - alkohol. 



 Har pimpat mina öron lite. Är ju så extremt nickelallergisk men nu har jag äntligen hittat en guldsmed som gör totalt nickelfria smycken som tom är lite snygga... 



Och här sitter jag nu och skriver. Det här är utsidan av insidan . Jag tycker iaf det är trivsamt.



That´s it sir.
I+m LEAVING. 

Fråga mig något jag inte kan svara på. Please.

fredag, augusti 31, 2012

>O"QI¤)=U IFJQKWFM klmfr904u288909)==)")="

I ärlighetens jävla anda.
Jag har ONT. Inte ont i kroppen (tack morfin) inte direkt ont i själen (tack xanor) men ont i hela min jävla existens. Det känns bara som att jag säger till mig själv, "... inte i det här livet... snälla inget mer... " Det kommer inte hända. Låt mig bara skriva mig genom det här så. Men det känns som jag är i ett moment... vad fan man kallar det... där jag inte kan stanna kvar i stunden i mer än sisådär 3 minuter. Ringde min pappa i morse, då var allt jättebra, då hade jag sovit i 16 timmar. Sen gick det snabbt neråt. Och sen kraschade det. Detaljerna i sammanhanget är väl att jag inte kan hänga kvar i en känsla i mer än några minuter, max några timmar. Det är inte bara humörsvängningar, det är... att släppa allt. Stampa på det. Ge upp. Ge igen. Slåss. Bli trött. Vakna med all energi som finns i kroppen. Slås ner. Bli starkare. Slå tillbaka hårdare. Och där har vi det - kriget.

Jag vill fly till Asien.
Jag vill fixa min garderob.
Jag vill äta min Ben&Jerry-glass.
Fortsätta kolla på säsong 5 av "24".
Jag vill gå på den där trevliga middagen imorgon.
Jag vill känna mig fin och vara trevlig.
Och så vill jag slåss mot mitt huvud.
Och så vill jag dö.

Man orkar liksom inte allt på en dag. Finns det INGEN knapp som bara gör det liiite liiite lättare? Piller är uteslutet, likaså terapi, jag tror att om jag fick en chans att stryka ett streck över allt som varit, och verkligen göra det, slippa minnas det, hjärntvättas, gud jag vet inte. Bara starta om. CTRL ALT DELETE. Så skulle det nog kunna funka.

För just nu fungerar ingenting alls.
Vi får se imorgon.

Total apati. Att stå och gråta i regnet.


torsdag, augusti 30, 2012

Svar 2. This one is for you Safeway.

Jag var ju på tatueringsmässan i helgen med lilla söta Tess och eftersom vi var där så tidigt så tog jag med mig ett motiv jag velat tatuera in väääldigt länge, ja, sen 2003, och jag fick en tid ganska snabbt hos en spansk tatuerare. 

Så, såhär är det. 

Min bästa kompis (bästa som i BÄSTA som i att vi känt varandra i 13 år och gått genom kriser och mirakel tillsammans) och jag var i London 2003 för att möta vår största idol, författaren och konstnären Douglas Coupland. Jag skulle kunna skriva ett långt jävla inlägg om hur det gick till, men kontentan är den att det var helt underbart. Vi var nog de mest hängivna fansen på den tillställningen. Så slutligen fick vi säga hej hej och att vi kom från Sverige och åkt till London för att träffa honom varpå han blev snopen men också glad. Så han signerade flera böcker åt mig, däribland boken "Life After God" som mer eller mindre varit min bibel i över 10 år. När jag är förvirrad och rädd så läser jag den och plötsligt blir allting mer harmoniskt. Jag slutar vara rädd. Den har svar. Den mannen har s-v-a-r. 

Så jag beslutade mig för att tatuera in hans autograf han skrev i "Life After God", han ritade en liten hand (som finns med i slutet av boken, den innehåller även små illustrationer) en ring med ett kryss i och skrev "to Kristinah" (nostalgi i sig, tidigare i mitt liv hade jag ett annat namn, tänker inte gå in på den grejen just nu) och sen sin autograf. Så på baksidan av min vänstra överarm står det nu Life After God, en handmålad liten hand, en ring med ett kryss i och sen datum längst ner. Jag tycker den är magnifik. Det är definitivt den finaste mest betydelsefulla tatueringen jag gjort. Och nej, jag var varken full eller påverkad. Jag vet att det ser ut som kludd till stor del, men det är det som är det fina i mitt tycke. Jag vet att Douglas Coupland inte har en aaaaning om att han skrivit/ritat detta, men det vet jag, och kommer alltid veta. Och det är hittills den bästa dagen i mitt liv, dagen jag och min bästa kompis i London 2003 fick träffa Mr. Coupland. (Och mata duvor med M&Ms, käka, ähum... frukost+ extra allt på Starbucks, gå vilse, lifta, skrika "I NEED MEAT GODDAMNIT" bland helveganer, träffa en mystisk man som hade hemligheter, skratta arslet av oss varje dag, sitta bak i en taxi och prata hemligheter... Du är den enda som vet Safeway)  Det var allt. Och från dit och hit har vi haft en fenomenal resa. Och älskling, jag vet att vi fortfarande står på den vägen. Fast som två starkare individer med all kraft i hela jävla världen att göra vad vi vill. <3

 Så här kommer bilden igen!!!



...Och fler bilder från London den vändan...
You´ll always be the ONE for me DArling...