söndag, februari 12, 2012

God told me...

Ansiktstid. Överflöd. Lånad tid. Rumtid. Evigheten väntar. 

Tittar jag bakåt på mitt snart 27åriga liv så upptäcker jag allt fler och fler gömmor. Bara gå igenom alla 26.000 bilder på datorn och inse, aha, juste... DET hände. Där och där. Med den och den. Saker som inte är glömda, bara gömda för vi har så fullt upp med nuet. Att fånga dagen är en konst, men att ständigt vara på jakt efter framtiden känns dödsdömt. Jag har planer, självklart, men jag tänker inte leva i de tankarna, bara ta mig dit, sakta men säkert... Just nu är det inte så förbannat mycket. Måste bara bygga upp fler projekt, småprojekt som sätter spår. Fyller som sagt 27 på fredag, och det känns egentligen inte mycket. Det känns som jag levt ett längre liv än många 27åringar, inte för att jag har så många att jämföra med. 27 är ju rockstardöden, jag äger inte en gitarr, har aldrig spelat in ett demo eller dyl. Men om man sätter sig in i hur jag var när jag var tex. 17... då... då var jag mitt uppe i allt. Allt var överallt och så förbannat levande, saker hände JÄMT. Nu går tiden lite som den gör, för att jag tillåter den att göra det. Åldrandet i sig är en sak, men att beskriva vad man upplevt varje dag i så många år tar sån plats att det behövs minst 27 år för att förklara det igen. Jag är nöjd, men nöjer mig ändå aldrig. Kommer aldrig sluta. Aldrig sluta.

Låg i badkaret tidigare ikväll, tror att jag lyckades stanna tiden ett tag. Låg med ögonen öppna under vattnet, först såg jag ingenting, sen såg jag bubblor och taket, men sen blev det svart och allt öppnade sig. Kändes som jag låg i en livmoder och bara växte till mig. Gud jag skulle behöva ha en talkshow. Där folk fick prata och jag fick prata om dem istället. Men så vill jag ju bli terapeut också. Ska skaffa mig en testpanel och se vad jag har att gå för! Tror inte jag besitter något svar på livet, men jag är iaf fortfarande undrande. Jag har inte gett upp, jag är fortfarande 17, jag är 27, jag är 10000000000000000000000000000000000000 år. 

Inte för att gå in på för små detaljer men vi är ju alla gjorda av samma saker, egentligen, och är nya versioner av samma materia. 

Du säger att du inte ser, för skogen, för träden, men om de inte växte där, vad fan skulle du se då? 

Och så en bild; från när jag var... 17...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar