onsdag, mars 28, 2012

I´m telling you this right here right now at this moment there´s no going back...


Kludd.

Ingen lovade någonting. 
Befriad från drömmarna/fångad i verkligheten? Gör ärlighetens äckel och avsky mer nytta än drömmarnas KAOS?  Och mitt i allt det där.
Tystnad.
När bomberna faller.
Regnet raderar mina tårar för alltid, over and over, over and over again. Min mun pratar inte längre med er.
Bara till mig.
Skriker och skriker så därför kan hon inte sova mer. Det fanns ingen frid. 
Fast det är fel.
Ni har fel. 
Jag lutar huvudet åt min egen axel och förklarar att Elisa, vi är framme nu. Vi är Hemma nu. Vi måste vara vakna för vi har så mycket att åstadkomma. 
Tiden må stå still ett tag framöver. Men det är därför vi måste resa oss upp, stupade soldater, resa oss upp och 
Gå 
Hem  









 

onsdag, mars 14, 2012

Universal funktion - Kärlek.

Åhhh. 
Jag har haft 513 sidvisningar. Kanske EN unik besökare om dagen. Tänka sig. Personer som iaf tror att de orkar läsa det jag skriver. Ja, det kan bara beskrivas som fantastisk. Men jag ska bli bättre! Jag skulle kunna säga upp mitt liv och skriva istället. Alltså det vill jag ju, skriva böcker. Men eftersom... Ja... Allt, jag har ju OCD, vet inte om det spelar roll men visst jag har OCD och skriver jag en bok har jag ingen koll på vem som kommer läsa det, om de dömer mig, blir förbannade och äcklade. Här kan ju anonyma människor bara slänga ur sig skit i kommentarer och så fine, då vet jag det. Men jag vill se era ögon när ni läser. Se när ni gråter. Jag har iaf en bok på gång, som jag skrev för flera år sen som faktiskt fick intresseanmälan på sig men jag gav upp det. Men nu skriver jag om den, innehållet har utvecklats efter som jag blivit äldre och det är inte en typisk självbiografi, för jag vill hitta på saker också... Fast sen får ju ingen veta vad som är sant och inte sant, det skulle de nog inte palla. Men jag siktar stort på att skriva klart den innan jag börjar med min utbildning nästa vår. Tänkte skriva klart den när jag flyttat till Thailand temporärt till hösten. Det låter som om att det är mycket på gång, så jag borde lyssna till det. För jag känner att jag står still. Har min lägenhet, mitt sl-kort, min hund, mina vänner, mina bekanta, mina väl utvalda mjuka pussar, min inkomst, mina besattheter, min dosett som räddar allmäntillståndet, min vårdkrets, mina eviga långa samtal som bara resulterar i att jag INTE ska tänka så mycket men bara tänker MER, mina hudvårdsprodukter, min iphone, min jävla facebook, mina gröna levande krukväxter, min hunger, mitt öppna sinne, mitt vrede, min tjocka mage, accessoarer som matchar allt och inget, kassar av saker jag vill slänga eller ge bort... Men sen? Vem var det som sa vad. Jag minns bara ord, och ibland tatuerar jag in dem på kroppen. Har kommit upp i 10 små meningsfulla sätt med bläck i huden, ... Men vad sa personen, att allt vi gör är totalt menlöst, men det är väldigt viktigt att vi gör det. För det finns ju små fiskar som lever på större fiskar, folk som överlever katastrofer, privatplan som flyger överallt, jämt, ensamma hundvalpar som skakar i regnet under en tidning som säger något på ett främmande språk om vad som händer. Men vad fan är det som händer? Jag tror, och ni vet jag vem som sa det, en person jag älskar som inte kan det här språket, men han sa alltid .... Elisa..... Jobba på de små pusselbitarna först så får du en klarare bild av helheten. De små grejerna löser de större. Och jag har aldrig trott på det. Inte förrän nyligen. Gud jag älskar dig. (Translate, God I love you.) 

I förrgår fick jag besök av min allra bästa vän sen 13 år tillbaka i tiden. Vi reser bakåt, framåt, rör oss stillastående, allt händer, jämt, allt är samma sak, lika rörligt. Jag älskar dig mer än vad man någonsin skulle kunna förklara för någon som inte just får ta emot denna kärlek. Och jag vet att du känner den, även om vi bor ett intercitytåg från varandra. 

Det var iaf underbart att ha dig här Ranvi, vi käkade på Fridays och tog en drink, hade hemmaspa och skedade hela natten. Det är bilder som denna som visar hur universum fungerar. Och jag förstår ingenting. Men jag känner det. <3





Center of the world.

Jag älskar inredning. Jag inreder allt, jämt. Är jag på semester ska hotellrummet vara perfekt, allt på sin plats, likaså på sjukhus, när jag sover över hos folk och självklart hemma. I den mån som går såklart. Nu försöker jag inreda min blogg efter bästa tänkbara sätt. Inget jävla fjoll. Bakgrundsbilden jag har här har jag tagit i Miami på en strand när jag och min dåvarande pojkvän var ute en kväll och flög drake, tycker den är lite fri, lite dramatisk. Gillar svartvitt, men det måste också hända något. Mitt hem går främst i svart, grått, lite diskreta randiga tapeter och mjukt gråa fondväggar i båda sovrummen. Jag älskar det. Jag älskar mitt hem. Men nu när jag har bott här i snart två år känner jag att jag behöver nya projekt, så jag planerar att flytta till en mindre lägenhet inom en snar framtid. Trivs visserligen här som fan, men jag har ett extrarum som jag inte använder och tänker att jag skulle få mer kontroll över en mindre lägenhet. Får se hur det går med det. Men jag trivs i förorten, även om jag bott 9 år på södermalm. Så jag kommer stanna i dessa trakter. Gud vad tråkigt ytligt skriveri, men det kändes bara bra att vara ytlig och konkret för en gångs skull. Annars är jag, ja, vad ska man säga om motsatsen, kryptisk och odefinierbar. Men hey, alla har vi väl olika sidor vi visar upp mellan varven? Tänkte lägga upp en bild på mitt vardagsrum iaf, så, här hänger jag ::::::: 


söndag, mars 11, 2012

Att leva med hemligheter.

Så, klockan är strax 17 och det är dags för morgonkaffet och morgonciggen, så måste jag börja alla dagar för att det ska resultera i något bra. Bra saker händer, det är inte omöjligt. Men det är omöjligt att göra bra saker om man inte är redo att satsa, och vad kan jag satsa? När jag sett kriget. När jag dött och levt och dött och levt igen och igen, kommer som en avväpnad soldat och ska försöka försvara någonting jag inte kan ta tag i och ingen egentligen känner till. Jag ljuger inte för folk frivilligt, eller sure, namn på krogen, förskönar saker, ni vet, sånt alla gör. Men det är otroligt tufft att hålla upp en fasad för att klara sig socialt och samtidigt leva med så många hemligheter. För om folk fick veta, gud jag vet inte vad de skulle säga. Jag har fått många läkare och terapeuter att tiga och i sin tystnad på något sätt mena att ja, nu är det kört för dig Elisa. Men det kan ju omöjligt vara kört! Jag sitter ju här för fan. Jag måste bara komma på en strategi att inte dela upp mig så mycket i utåtriktade funktionella snälla Elisa och inåtvända svårtolkade kryptiska Elisa. Jag föredrar nästan att vara det sistnämnda, för där kan jag bara vara mig själv. Bara jag. Men då är ingen här, ingen kan leva med mig om jag ska sluta mig som en mussla (men öppna upp för universum)... Jag måste inta en annan plats och ställning. För jag skrattar inte när ni skrattar. Och jag gråter inte när ni gråter. Men jag gör det iaf, i mitt hemliga liv där jag delar så mycket annat dessutom. Jag måste skapa något stort. Jag måste överleva dramat att det kanske är över för att sen kanske börja med något nytt.

Oh well. Jag ska räkna till hundra, städa min alldeles för stora lägenhet och sen få vovven och mat hemskjutsad följt av en skräckfilmskväll. Igår såg jag två filmer, eller inatt snarare, först filmen Brothers som jag faktiskt tyckte var otroligt bra, och sen Remember me, som jag visserligen sett förut och grät åt när jag såg den första gången, men jag grät bannemig den här gången också. Har haft en trevlig helg iaf, biljard, öl, drinkar, dansa till väldigt hög musik, besök på min nr1 restaurang på söder, har klippt mig också! Känns otroligt bra att rensat skiten lite. Blablabla. Skit i allt. Nu fortsätter vi.