onsdag, mars 28, 2012

Kludd.

Ingen lovade någonting. 
Befriad från drömmarna/fångad i verkligheten? Gör ärlighetens äckel och avsky mer nytta än drömmarnas KAOS?  Och mitt i allt det där.
Tystnad.
När bomberna faller.
Regnet raderar mina tårar för alltid, over and over, over and over again. Min mun pratar inte längre med er.
Bara till mig.
Skriker och skriker så därför kan hon inte sova mer. Det fanns ingen frid. 
Fast det är fel.
Ni har fel. 
Jag lutar huvudet åt min egen axel och förklarar att Elisa, vi är framme nu. Vi är Hemma nu. Vi måste vara vakna för vi har så mycket att åstadkomma. 
Tiden må stå still ett tag framöver. Men det är därför vi måste resa oss upp, stupade soldater, resa oss upp och 
Gå 
Hem  









 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar