fredag, juni 29, 2012

Oroa er inte.

Kommunikation
Avbruten

 /elisa prefect

no 1 hit

"We are difficult to understand
it was hard to make this simple plan work,
difficult, but that's what made it burn....... 
..... you're a satellite around my heart
one MILLION miles before the start,
indescribable,
but that's what makes it you.......

We rage against the dying,,,,
Rage against the dying light.......

You're mysterious, you make no sense

I love you cause you're innocent (!!!!)
You fell out through a hole inside the sun >>>> So magnify the best inside me
, build the parts that you can't find me,
the parts that won't give out when things get hard

Shivers up and down my spine

Feet to the teeth

Inside this big, bright world


Round and around in the setting sun

Round and around in the setting sun
Round and around in the setting sun




söndag, juni 24, 2012

Hey baby can you bleed like me?

Det är ju sanningen jag uppdaterar här, inga jävla lögner. Tiden går i ett sånt märkligt tempo ibland. Jag blödde från huvudet, men det enda jag kunde tänka på var att dammsuga vardagsrummet innan ambulanspersonalen kom. Sen gick dammsugaren sönder och jag grät, mer då än innan. Sen gick tiden snabbt. Sen långsamt igen. Vita klorblekta lakan och landstingets skrud är vad som gäller just nu. Fasta mattider, medicinrunda 08, 14, 20 och 22. Går inte ta sig ut, bara inåt. Jag antar att jag ligger här för att tänka inåt ett tag. Visserligen gör jag det väl praktiskt taget jämt men nu är jag under bevakning, får bara tänka som de vill. Att bli hjärntvättad är okej eller? Men att påstå att det faktiskt är jag (och mina mig) som bestämmer, det köps inte. Så, uppdatering från psyk, med samma låt om och om igen. Solen skiner så det var ju som i helvete att jag inte får gå ut eller att det inte går att dra upp persiennerna.

tisdag, juni 19, 2012

PS.

Ni är hjärtligt välkomna att följa mig på instagram där jag heter "elisaprefect". 
Laddar dagligen upp massa skit som ser vackert ut i mina ögon. Ingen censur!


Klipp/Klistra


It´s gonna be a glorious day...

HELLO, MY NAME IS:
LITTLE MONSTER 


Nej jag propagerar inte för rökning, jag tror folk kan fatta sådana beslut själv, men jag? Jag röker hela tiden så varför inte bevara en sådan bild innan jag dör. Och för er nördar, det kanske finns någon där ute, så ser ni att jag har en RADIOHEAD-musmatta med monstret på. Fick den någon gång i början av 2000-talet men har inte vågat använda den förrän nu, för nu, nu vågar jag nog allt. Jag har Ingenting att förlora men trots allt detta väldigt Mycket att vinna.

Dagen går till  lunch på söder, sälja kläder till Judits secondhand på hornsgatan samt köpa träningskläder och börja GYMMA. Kommer bli grymt bra, alltså, om ett halvår eller så, när man börjar se resultat. Sen kommer bästis och lagar mat åt mig. Det är min plan. Planer är bra, dels för att de är planer och dels för att jag är planlös. 

Min läkare frågade mig igår hur jag mådde blablabla och vad JAG tyckte att JAG har för diagnos? Vad är det för fråga? Det är hon som är läkaren. Jag sa bara att jag är ett väldigt brett sortiment av lite allt möjligt. Det ska hon inte klassa som att jag har ALLA diagnoser som jag "fått" förut. Jag menar bara att jag är mångsidig. Jag känner ofta till regler och ramar, men för det mesta skiter jag bara i det.

Nu, mer kaffe på balkongen. Och jo, jag knappade ihop en ny design till sidan också. Cred till Linnéa som pysslade lite med headern åt mig. Är det någon annan som vill göra mig glad så är det bara börja skapa i photoshop eller vad ni barn nu använder. Ska i ett annat inlägg berätta vad bilden representerar...

Adjöss!

tisdag, juni 12, 2012

Left with paranoia.

Nu kommer det bli långt och krångligt. Men jag kan fan inte uttrycka mig bättre för stunden. Jag tror jag går igenom någon sorts existentiell kris på högsta möjliga nivå. Känns som jag drivs till vansinne av allt omkring mig. Ingenting känns rätt placerat, ingenting tilltalar mig, inget får mig att trivas. Har kutat runt som en galning hemma idag för att försöka att åtminstone arrangera mitt hem så jag trivs i det, men väggarna börjar fan luta och saker jag har utplacerade känns väldigt, väldigt främmande... Så jag flyttar på dem, men så är de tillbaka där de stod från början. Tror jag lever i någon sorts mall som alla ska leva i och när jag börjar ändra på den så ställs jag inför ett stort dilemma, vad ska jag tro på, mina känslor, mitt sk "förnuft" eller ska jag låta saker vara och leva med dem som de är? Hittills har jag lyckats kompromissa rätt bra. Haft ett visst avstånd till vad som händer, men de kommer närmre och närmre och jag mår sämre och sämre och tillslut, ja, just nu, står jag inte ut längre. Världen känns hotfull. Och jag kan inte försvara mig. Min naturliga instinkt är att FLY. Men jag har ingenstans att ta vägen. Ingenstans jag vet iaf. Måste packa, måste till arlanda, måste kolla avgångar och köpa en flygstol någonstans. Klaustrofobi, jag har haft det tidigare, inte bara i små utrymmen men i små sammanhang. Och nu börjar jag få klaustrofobi i stora sammanhang. HÄR och NU får bara inte finnas. DIT är det enda alternativet. Nej, jag ska ringa några samtal och se vad jag kan göra åt saken. Men internet finns överallt. Jag uppdaterar när jag kommit på en lösning.

Over and out. Elisa. / inkl. OCD/KLAUSTROFOBI/PARANOIA 


fredag, juni 08, 2012

://NEW_SHIT

Jag har inte riktigt klarlagt för någon än vad jag är för typ av människa. Att förklara denna typen, att vara ett typexempel är inte så svårt idag. Det är inte svårt om man vill göra det enkelt, (för att hinna shoppa.) man kan fylla i ett långt frågeformulär, eller om man föredrar ett kort, och få det förklarat för sig. Få exempel på andra exemplar av sin sort. Vem man är. Vad man ska göra. Hur man ska se ut. Vilka man ska umgås med. Allt för att identifiera Jaget. När jag formades som person, när jag verkligen började jag uttrycka min personlighet och mitt inre (när man fick röka på krogen och caféer ;) ) var när tekniken smög sig in i mitt huvud. Jag blev en varm, känslomässig maskin. Jag uttryckte saker, fick dem att ha en mening, satte linjer och gick över dem, gång på gång, gång på gång...

I början av 2000-talet när man inte pratade om bloggar utan knappade html, fotograderade PÅ RIKTIGT, scannade bilderna, klippte och klistrade, använde sig för första gången av LAYERS, när GIF var en gåva från gud, när allt det existerade var det höjdpunkten i mitt sätt att utvecklas. I bilder och text. Gärna komplicerat, Så jävla komplicerat. Nu känns det som att jag säljer mig på internet. Ingen orkar leta bland gömda länkar till mina hemligheter, nu är det bara här är jag det här tycker jag vad tycker du?  
I`M OK HOW ARE YOU THANX FOR ASKING!

Vad vill jag komma fram till. Mitt minne har blivit stulet, känslor, form, identitet, trygghet, allt det där har tagits ifrån mig under många år av vad som hette GIRLFRIEND IN A COMA. Som tur är har jag börjat ta igen det. Men när jag hittade mina gamla mappar från 1998- och framåt kom jag på hur jag var. Inte bara hur jag såg ut men hur jag såg på saker. Och allt det där finns kvar. Jag är så jävla glad att detta inte är en främmande person. Detta är JAG i olika filformat. Så jag tänkte visa er. Det finns inget forum att uttrycka detta på ett bra sätt. Jag vill att du tittar och känner, och framför allt ni som faktiskt KÄNNER mig från förr, kommer ihåg vad vi verkligen skapade. Och att jag vill skapa mer. Mer och mer. Jag visar mig nu för första gången, så jag kan inte göra mer än att buga, bocka niga och säga hej, välkommen till min värld. (jag skäms lite över att detta ska behöva ligga på min blogg, det känns som sagt så jävla förenklat, men för att ni ska hinna klicka er vidare, scrolla bara... ) xoxo 












Statement.


Fan var jag skulle vela åka med de Rosa Bussarna i Indien och Nepal, är det någon som har åkt med dem? Har förstått att det är ganska kämpigt och väldigt simpelt, men så vill jag ha det. Bara jag får ta med snabbkaffe och desinfektionsmedel är jag supernöjd. 50 000 för en månads äventyr tycker jag låter otroligt. Men det är fortfarande i min drömfas, vill dock börja skriva och bocka av en lång reselisa, allt jag vill se och på alla ställen jag vill vara på innan jag dör. Jag vill tex. verkligen ta mig till sydpolen, (bra att jag är bekant med första kvinnan som var där som nu leder expeditioner dit.) RYMDEN är självklart ett MÅSTE, ligga i omloppsbana ett tag. Seriöst, fick jag en enkelbiljett ut i rymden utan att komma tillbaka skulle jag åka. Sen vill jag börja leda andra människor på expeditioner, i huvudet. Ta höger vid bekvämlighet och titta vänster efter allt man känner igen, se nya saker... Gud det så finns så förbannat mycket vackert och underbart där ute (och här inne). Vem är med mig?

tillrättavisar komplikationer till njutfulla lätta ögonblick av renhet (med och utan tvål)

Hahahahahahahahahah.
Jag skrev ett långt jävla inlägg här som tog 20 minuter att skriva, som involverade en jäkla massa saker som faktiskt skulle spela en stor roll om just du läste. Du skulle lära känna mig. Men det kändes alldeles för enkelt. Jag lägger ut rader av godis genom hela universum så får du äta och hitta mig. MAN SKA ÄTA VÄRLDEN INNAN DEN ÄTER UPP EN. 

Utöver det tycker jag att vi ska avnjuta vädret, för dem som gillar vädret som det är just nu såklart. Jag upplever att folk blir snällare när det är varmt, hejjar och öppnar ögonen för att få in så mycket ljus som möjligt. Så med största sannolikhet kommer jag ge dig en varm blick om du hejjar på mig. Nu ska jag turista i förorten med en termos kaffe. Vovven och flipflops. Life is sweet. Har skapat ett program som gör om komplicerade omfattande stora saker till små, praktiska och välsmakande problem som man kan låsa in i en liten låda om man vill. 

Smått först.
Sen stor.
Större och innan du vet vad du gör har du redan gjort det. Så håll i de små känslorna, för de sticker så skönt. 

Snart ska jag komma på rimliga saker att blogga om. Har en kort lista på saker jag vill göra och genomföra inom de närmsta dagarna, däribland att sälja ALLA mina kläder, åka till IKEA, inreda mitt gästrum, köpa en matta till balkongen, ligga ute och sola en hel dag, bada i någon sjö och gå på Gröna lund och åka ALLT. Behöver den obligatoriska kontrollen på att jag lever, vill uppleva att jag tror att jag är på väg att dö men klarar mig, om och om igen. Det kallas tillfredsställelse i mitt fall.  Tills vidare, adjöss.  



ps. jag har tydligen skaffat detta instagramköret, antar att ni kan se alla onödiga, töntiga och motsatsen till oskyldiga bilder jag knäpper hela tiden. Heter elisaprefect där om någon vill kika.