fredag, juni 01, 2012

The New Normal.

Jag bryr mig verkligen inte om hur många sidvisningar jag har. Jag skulle aldrig i livet kunna få en stor publik för det jag skriver på detta sättet, då det knappast tas som en bok med början och slut, en kort novell eller en förklaring på vad som händer. Det är bits and pieces. Små fragment av saker jag minns, bilder som ligger på min jävligt gamla hårddisk och självklart vad som just nu sker i min skalle och vad jag vill ska ske i framtiden. Hade jag skrivit som "gossip girl" eller dyl skulle säkert fler orka läsa mina långa texter men det handlar inte om att orka läsa, snarare att vela läsa. Eller mest, för mig att vela skriva. Välja själv vilken skit jag INTE vill skriva om. Men tro mig, jag har några heta rykten kring mig och andra som jag kanske skriver någon gång...

Jag har ett brinnande begär att uttrycka mig, kanske inte politiskt eller vad som är korrekt eller inte korrekt utan mer vad som faktiskt sker i hjärnan. Det man inte kan ta på. Hur DNA spelar roll. Vad kött och ben är. Vart gränserna går mellan mig och sfären vi på något sätt möts i. Låg och tänkte på detta inatt, vart mina gränser går. Den första gränsen går där min hud slutar och luften börjar, det är den tydligaste gränsen. Den jag känner om någon rör. Och jag gillar inte att bli rörd. Den andra gränsen är så långt bort så jag vet faktiskt inte vart den är. Jag har inget stopp som säger Hit men inte längre. Kanske döden dock. Om döden är en gräns vill jag sluta tvärt innan den börjar. Jag vill inte sluta så. Även om jag är "kroniskt deprimerad" vilket jag däremot inte tror på, så är jag optimistisk. En optimistisk pessimist, eller en pessimistisk optimist. Jag vänder gärna på det, för att egentligen visa att jag står på samma ställe. Mina frågor är bra många fler än de svar jag får, och svaren säger ändå inte särskilt mycket då de oftast kräver följdfrågor men jag är nöjd med att frågorna finns. Att jag inte nöjer mig med ingenting. Att jag hellre fortsätter ifrågasätta. Det är helt galet hur man kan sitta en timme på psyk i möte en gång i veckan och bli utfrågad, om hur man mår, hur man vill ha det, vilka mediciner som funkar osv osv när de i slutändan säger "Elisa, tänk inte så mycket!" Klart som fan att jag gör. Det jag däremot behöver hjälp med, är mina tvångstankar, det får jag ingen hjälp med. Enbart av min hjärna som slår av sig och säger sluta räkna, kategorisera, redogöra över allt du gör och alla du träffar och VAR bara. Under en sån tankeprocess är det omöjligt att fatta stora beslut, och de slutar oftast med stora stora misstag. Det är i spontaniteten, det som förut kallades för "dålig impulskontroll" innan jag "skärpte" mig, där mina flesta beslut fattas. Det ska inte finnas för mycket spänning kring det, det är då det påverkas så förbannat av samhället. Det är skönast att vakna upp mitt i natten och bara komma på något sjukt bra, skriva ner det på valfri kroppsdel, vakna upp och påminnas, juste, det var så jag skulle göra. Det är så jag klarar mig för den här gången. 

Att skriva saker på kroppen är ju något som utav en hobby för mig. Jag var ju som sagt på semester på Cypern i förra veckan med en kär väninna, tänkte göra en tatuering efter 12 shots tequila och några drinkar men jag kom aldrig till skott. Det ligger dock en lapp på tatuerarens skrivbord där jag skrivit ner texten till "la mer" som jag gärna skulle vela tatuera in på ena axeln. Det är så jävla många tatueringar jag vill göra, för att minnas, aldrig glömma saker, men då vill jag göra dem vid speciella tillfällen, inte bara hos en random tatuerare som tar hutlöst betalt. Min favorittatuering är ändå den jag har på höger arm på thailänska som betyder något viktigt för mig, gjorde den på stranden för 150 spänn. Guld värd. Men när jag hittar bra tillfällen ska jag fylla kroppen med sånt som jag vill minnas, om jag skulle hamna i koma, skulle glömma. Då kan ni läsa vad jag tycker är viktigast att säga. 


Vi hade sjukt kul där nere iaf, sjukt kul. Blandning av fjortissemester, tantfasoner och bara vara i ett allmänt varmt, bekvämt tillstånd. Har lärt mig vissa saker om mig själv. Om jag ska lyssna på min läkare, och inte tänka, då skulle detta bli en vansinnig vardag för mig. Man kliver tex in en boll som slungas ut några hundra meter i luften i 160 km/h, med 6 g-krafter och kroppen smälter. Jag skrattade och skrek. En bra kombination. Gråta och mumla säger mig ingenting längre. Eller bara slänga sig ner genom ett svart rör och inte veta vart man kommer ut och i hur många bitar... Bara göra saker. Just do it. Det är en fin tanke i en fin hjärna men är man brutalt ärlig och ser saker som jag gör dem kanske det mer är destruktivt. Men romantiskt. Och storslaget. Jag ska sluta säga såna här saker. Man måste uppleva dem. De ord jag vill formulera finns inte riktigt än. 

Så vad ska jag göra nu... Jag ska vakna upp ur mitt koma. Och jag ska finnas där. Varje dag. Hela tiden. Jag ska hurra och skratta och skrika och det kommer säkert störa folk men det är precis det jag ska göra. Jag ska fortsätta skriva på det här oändliga pappret med stavningskontroll (tack) och uttrycka precis precis det jag har på huvudet just nu. 

JUST NU--->>> Skall använda alla sjyssta skurmedel jag köpte på Lidl igår och få det skinande kliniskt rent runt omkring mig, tvätta alla mina blöta kläder från medelhavet, skapa en sjysst atmosfär och sen slå mig till ro och läsa på den mjuka mattan. Projekt för hur jag ska trivas. Tjäna pengar. Orka. Det byggs upp under städningen tror jag. Jag älskar att städa. Det har jag alltid gjort. Jag "får" inte städa mer än 30 min varje dag men det skiter jag fullständigt i. HÖR NI DET. Jag skiter i vad det står i min vårdplan. Nu ska jag ta hand om mig själv. Jag har en grej på g som jag ska prova. På kul. Det måste vara kul. Right? Blanda substanser med bisarra idéer kan aldrig slå fel.

Nu kommer varje dag vara en ny dag. Jag ska schemalägga min tid som människa men annars leva i det nya normala. Något jag upptäckt. Som fläckar på huden.

Här kommer några osorterade bilder från semester. And HEY !!! Blek- fet är nya brun-smal... Så håll käften och njut av solen som kanske kommer. Fortsätt analysera. Vi kommer ses snart.








1 kommentar:

  1. fortsätt skriva.
    jag tycker det är intressant, din blogg är lite udda - på ett bra sätt :)

    SvaraRadera