torsdag, juli 05, 2012

Note for the public!

Sådär ja.
Utskriven från den låsta avdelningen med dealen att jag tar lite mer xanor, lite mer anti-psykotiskt och en extra dos ritalin. Min medicinska och psykiatriska historik har många highlights. Nu var det mest en sån där onödig händelse kopplat till att jag tappat livslusten. Jag förstår självklart att många andra människor som inte är "sjuka" får dessa tankar och infall fast kanske inte tar det ner på djupet som jag gör. Som kanske nöjer sig med några glas vin, lite lösaktighet eller isolering och sen fine, du slutade vara trött på livet, fick mersmak. Min tanke är att nej, jag vill inte leva, jag vill inte leva såhär, nu kan jag inte förlora någonting mer eftersom jag redan är DÖD för den här världen så jag är fri att göra vad fan jag vill. Därför tar jag tillfället i akt att ****** ***** *** ******** och **** ALLT ... Mitt svartvita tänkande växer mer och mer för varje dag som går. Men lika snabbt det slår om till svart kan det bli vitt. Hatet till enorm kärlek. Eller menlösheten till uppbyggande fantasier. 10 dagar på en låst avdelning och min ståndpunkt har rört sig framåt. Alltså inte dött. De säger att det var bra att jag inte dog, att jag kan överleva det här, att jag kan få hjälp och verkligen ta tag i problem. Så, ja och nej. Det är bra att jag lever, för annars skulle jag tex inte kunnat skriva det här, avnjutit en god middag igår med en karta tramadol, sett resultatet av mitt ikea-möbelsbygge, läst "generation a", fortsatt på säsong 4 av arkiv-x, osv osv, allt sånt romantiskt babbel. Men visst, nog fan är uttryck och känslor mer värt än att ligga död och begravd, eller uppbränd och utspridd. Nu vet jag ju personligen inte vad som händer när man dör, jag är ganska säker på att min kropp kommer förmultna och brytas ner på något sätt, men jag är faktiskt inte säker på vart mitt minne kommer ta vägen, om det lagras på någon sorts stor bank av tankar och känslor som något större eller mindre väsen. Dock är jag ganska säker på att om kroppen förmultnar kommer jag aldrig komma tillbaka och se ut som den person jag är nu, därför kan jag skriva om lidandet till något annat och fortsätta söka teorier och ja, gå på IKEA. (Min läkare sa att det väl väldigt "elisa" att kontra svåra tunga känslomässiga ämnen med att bygga ihop ikea-möbler. Inte på något dåligt sätt. Jag tycker de är ligger på samma grad av känslomässigt engagemang. Nu är det fint/finare här iaf.

Life is sweet.

Och så ska jag tatuera mig om dryga veckan, igen. Har lite grejer att printa. Mina tatueringsutlopp gör faktiskt nytta, jag får grejer ur huvudet och gör den fysiska. Någonting andra människor har lättare att se. Och jag ska gå och gymma. Och gå på gröna lund. Och åka allt. Och boka en till sista-minuten resa långt bort bara. Vara närvarande, åka iväg och vara närvarande från en annan plats. Slå av min telefon och knyta nya kontakter. Där ingen känner mig och vet vad jag heter, för har de tur träffar de en bättre version av mig själv som inte riktigt än har ett namn. Jag tror det är sunt att byta namn om man tänker uppgradera sitt liv. Jag är inte säker på om jag kan döpa om mig till Elisa 2.0 men jag gissar att jag inte får det. Att en människa ska ha ett namn, en ståndpunkt, en personlighet, ett jämt flöde av energi, då är jag inte en människa. Och om jag inte är en människa och dör som en människa så kanske jag fortsätter som något annat än vad resten av mänskligheten gör? Jag kan tappa lite DNA på burk och sälja via min hemsida. Se vad som händer om vi blandas oss. Misstolka inte detta som att jag är någon super-ras av något slag. Jag har precis alla känsliga kännetecken jag behöver, men jag vill inte ha dem och har kommit rätt långt ifrån dem i dagens läge. Men jag sympatiserar, älskar och känner som den normala individen. Dock har jag tillräckligt många kriterier för att klassas som "psykopat". Det är ganska intressant. Vem har rätt, teorier om psykopater eller en psykopatens egna teorier? Nu ska jag växla ner.
Måla naglarna. I två olika färger. Jag kan inte bestämma mig. Babyrosa och babyblått. Jag har sett i Cosmopolitan att det både är fräscht och trendigt. Gå ut med min hund och hälsa på grannarna. Vika rena lakan och skriva notiser i kanterna.

Funderar på att bli lite intimare och skriva av min dagbok från psyk. Det är faktiskt ganska intressant. Inte har patienter tystnadsplikt? Inte har jag någon plikt? Här får jag göra precis som jag vill. Och jag älskar det.

<3




1 kommentar:

  1. tycker absolut att du ska skriva mer intimt från psyk! otroligt intressant!

    kram
    stato

    SvaraRadera