onsdag, september 05, 2012

I WAS JUST A FUCKING KID!!!!

Nu har jag haft 4000 besökare på min blogg. HÄR SKA FIRAS! Trodde inte någon i hela världen läste den, men uppenbarligen så har någon råkar feltrycka och fastnat här. Detta är mitt verk, mitt lilla barn, här samlar jag på mig alla saker i praktiska filformat, saker jag vill minnas och saker jag vill komma ihåg att glömma.

Är inne på 7e ciggen bara för att jag skulle kolla min mail. MEnmenmen. Så blir det. Har sovit i typ en vecka, men jag tror det är över. Nu är jag vaken på riktigt. Jag är iaf glad att det bara varit en vecka, inte månader, nästan år, som det varit förut. När jag verkligen varit djupt ner i skiten. Skiten finns kvar men jag har höjt den till en högre nivå. Som att växa upp. Som att lära sig leva med eländet. Som att kanske tom börja gilla det. Om det är bra eller dåligt, ja, vem bestämmer det? Jag har iaf slutat trotsa mig själv.

Och ju mer jag skriver på min bok, desto mer förstår jag att när man är 15 är man inte vuxen. Man är sårbar inför personer som känner till ens svagheter och utnyttjar dem. Det är en ganska hemsk bok, men samtidigt är det något som verkligen behöver synas. För ingen, INGEN under mina 13 år inom psykiatrin, har vågat ta upp det ämne jag skriver om. Det preskriberas typ sekunden det kommer utanför min mun. För sånt händer inte. Sånt får inte hända. Alltså händer det inte. Så jag glömde, i flera flera år vad som egentligen skedde, men nu börjar jag få en rätsida på det hela. Om det är bra, nej det vet jag inte heller. För att inse vilket helvete man gått igenom och VARFÖR man tillät det hända (men som sagt, man är inte vuxen när man är 15, även om man tror det...) varför jag inte sa stopp och belägg, fuck you men det är mitt liv du trasar sönder så låt mig vara. Det finns sjuka människor där ute och det äcklar mig. Att han, och de andra, finns kvar. Därför vill jag skriva den här boken så ärligt och brutal som möjligt för att folk ska förstå sånt som inte går att förstå. Och nu när jag minns... minns jag i princip allt... att duken var ljusgul som han förde över min näsa och mun tills jag tuppade av. När jag blev av med min oskuld... Jag vet att jag inte kan leva med alla dessa minnen på det här sättet. Det måste ut. Jag måste få klippa band, bli renad och befriad... Men hur det ska gå till... Det är omöjligt för mig att veta eftersom ingen vill hjälpa mig. Men jag känner, jag skrattar, jag gråter och hoppar av lycka, rullar runt bland moln när det är oväder och det får duga så länge... Fortsättning följer. 


Här sitter jag på rök/kaffe-break utanför huset på södermalm där jag går mina målarkurser 8 timmar i veckan. Ska lägga upp lite bilder sen om jag någonsin blir klar med dem. Jag försöker just nu måla universum, so far är det bara svar i 7 lager och små små små prickar som man knappt ser men som finns där. Nu ska jag fortsätta måla. 


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar