måndag, oktober 29, 2012

You are the everything. And everything is in You.

Jag har börjat göra en skiss på en urnördig Douglas Coupland-blogg som för mig ändå är väldigt viktig. Jag minns när jag läst, börjat och slutat läsa, de flesta av hans böcker, vart jag var då och hur jag upplevde det. Alla följdfrågor. Alla citat. Alla anmärkningar. Allt jubel. Och många fall har jag gråtit.


Den här sommaren läste jag först PLAYER ONE när jag var på Cypern. Låg många timmar och lyssnade på vågorna från havet och läste sida upp och sida ner. Jag har mina favoritcitat som hundöron eller bläcknoteringar. Jag läste klart den en natt då jag inte kunde sova pga värmen och satt på en terrass knappt utan någon ljuskälla förutom månen och värmeljus. Jag grät åt slutet.

För två månader sedan läste jag GENERATION A när jag var i Turkiet. Låg även där dag in och ut och läste den på stranden, eller i vattenbrynet, eller på någon restaurang, drack öl, klämde historia för historia och läste klart den när solen precis var på väg att gå ner men jag låg kvar i solstolen. Ringde genast min bästa vän och berättade hur mycket jag älskade henne och... Ja. Jag grät. 

Mina mer utförliga romantiska versioner av detta ska jag skriva ner i bloggen och nörda till mig ordentligt. För det är nog det enda jag kan nörda mig om. Douglas Coupland, ... och ev serien LOST.

Jag satt och pratade med min bästa vän Ranvi, aka Safeway (mitt egna namn på henne) i 4 timmar häromkvällen och det började med Coupland men utvecklades till datafel och hur mycket vi kunnat om datorer men nu fattar vi knappt Paint (fast självklart KAN vi det, det är vi som för FÖR överutvecklade...) Mycket som litet. Litet som mycket. I vilken ände ska jag börja? 






Det här är iaf min Coupland-topplista av böcker jag läst. Har fortfarande två sparade om något fruktansvärt skulle hända, såsom att DC slutade skriva, då har jag två på lager... 



GOD IS NOWHERE!
GOD IS NOW HERE! 

lördag, oktober 27, 2012

SAFE IN MY OWN SKIN!

Det tog lång tid att klura ut. Vad som är på gång, vad som känns fel/och eller/annorlunda. Allting ter sig enkelt, bekvämt och mjukt. Huvudet är skottsäkert men klart. På något vis... mår jag bra... "Av mig själv" kan jag kanske inte tillägga då mediciner spelar in men jag har tagit allt i ordinerad dos som vanligt (alltså så är jag mitt "vanliga jag"...) men ändå står jag här och lutar mig mot det eviga slutet. Botten av allt. Där ingen har hörts ifrån sedan. Men just nu är det ljust fullt av bomull. Som att dingla med benen och lukta sockervatten, som jag faktiskt gör just nu.

Jag har suttit länge i duschen och tvättat mig, skrubbat mig, peelat, lagt ansiktsmasker... (just nu har jag BB SEAWEED i ansiktet som skall vara avslappnande) och funderat ut lösningar på problem genom att skriva stödord i imman på duschkabinen. Det är ofta så jag löser gåtor. Man duschar av sig skit (även en dålig känsla kan spolas av i min värld) som ligger över en och när man är ren... viPS!!!.. så är de borta. Allt gegg. All smuts.
Renlighet är inte bara en besatthet jag har, den kan vara rolig och givande också. Tror inte jag kommer få yngre hy efter som ja nu tex. sitter och tar en cigg medan jag väntar på att masken ska torka. Men små små saker, de kan bli lite mer helande. 

Dagen började med att min älskling klev ut sängen och gick strax efter 09, jag var helt inställd på att gå upp då också men dök ner i sängen igen och vaknade strax över 19. Har fortfarande svårt att räkna ut hur länge jag sov då. 

Allt kan ju inte vara perfekt iofs. Jag ser dubbelt och har ingen känsel i kroppen, men ska inte experimentera med det i nu läget. (För hade jag säkerligen hittat på något hyss, typ se om jag kunde elda upp armen eller så... ))) MEEEEN, jag tar åt mig äran att säga att just denna fredagskväll så känns allting mer eller mindre  *utandning* PERFEKT....

Vad var det jag ville komma fram till. Jag har haft en konstig dag. Men jag fick en puss av min ÄLskling Safeway, Jag har sovit superskönt. Tagit en långpromenad med Rudy iförd ljusblå uggs, min rosa one-piece och en täckjacka. Som en parodi på ett fenomen som faktiskt existerar. Skönt att bo i förorten, här bryr sig knappt någon. Och gör dem det är det oftast snälla komplimanger faktiskt. 

Sen satt jag och pratade i mobilen med Safeway i tre timmar och vi har börjat skapa SPA-EVENT hemma hos mig via Facebook. Men alla är såklart inte inbjudna. Åt middag strax efter midnatt och nu sitter jag här. Väldigt nöjd och mjuk och doftande. Både i kropp och sinne. Vill att den här känslan ska vara länge så jag ska försöka att inte somna och istället dansa till gamla Cohen-låtar. Vill att de loopar "Dance with me to the end of Love" . Förresten, vilka är DE??? Jag ska sluta säga DE. Det är bara en person här, och det är den personen som gör allting som allt annat hänger på. 

Märker tyvärr att på en gång när jag släpper garden så strömmar det in ansökningar igenom huvudet, skinnet, organen, alla som vill plantera sig och låta hemska saker växa. Det är sånt jag MÅSTE skörda men den här gängen tänker jag inte låta någon komma för det är FINITO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!..

Glöm inte kärleken för / Ställ alltid upp för / Låt ingenting hända / Ta hand om/  För hon kan inte ta hand om sig själv.
och det gäller många.


Nu ska jag tvätta av mig och vara mjuk- Safe in my own skin..


Och här kommer det offentliga meddelandet att kvinnan till höger är min bättre hälft. I love you soo much!!!

tisdag, oktober 23, 2012

Follow the black smoke.

Hmm.
Hur ska jag formulera detta inlägg på ett intressant sätt?

Jag har sovit i 22 timmar. Utan kisspaus.


Punkt. 

Men det är ju så mycket mer. Jag har drömt hysteriskt mycket, många, långa osammanhängande drömmar. Skulle kunna göra ett långt inlägg om det, men det berör ju inte alls verkligheten och vad som händer i mitt liv. Eller?

Först drömde jag att jag fick barn, för andra gången. För jag har tidigare drömt att jag fött en flicka, inte på exakt samma sätt som jag födde den här gången, för då låg jag ner på ett sjukhus i en säng och den här gången satte jag mig i en konstigt vinklad fåtölj som var vinklad med en kamera längst ryggen så jag bara behövde sitta där och se på en skärm barnet födas och visste exakt när jag skulle krysta. (Jag har många gånger drömt att jag varit gravid, jag har aldrig haft en mage men jag har vetat att jag varit gravid många, många gånger. Men bara nu två gånger har jag drömt att jag verkligen fött ut ett barn. Jag pratade med en kvinna för flera år sen som var insatt i vad drömmar betydde, iaf i Asien, och att drömma att man väntar barn är en grej, att man föder det, en helt annan. Nu kommer jag inte exakt ihåg vad hon sa, men det var saker som berörde mitt liv då (3 år sen) och nu är jag i ett helt annat läge. Men men. Det är stor skillnad på att drömma att man är gravid, och att föda)... Så den här gången födde jag en son. Lätt som en plätt, jag fick välja namn men "universum" bestämde på vilket sätt han skulle heta det. Jag döpte honom till John men universum valde att stava det Johnnua eller något liknande, Samma sak hände när jag födde min dotter, hon fick ett namn av mig (ska ej säga vilket för får jag någonsin barn på riktigt ska hon/han heta det) men universum uttalade det annorlunda. SaARAh ungefär. Vilket är ganska intressant. För i Terminator 2, en av mina favoritfilmer både som barn och vuxen heter mannan Sarah Connor och sonen John Connor. Så något ligger ju bakom "universums" sätt att döpa barnet. Bara att efter jag fött sonen som hette mer eller mindre John fick jag gå ut i djungeln och sköta om honom. Och det var här jag kommer ihåg att jag i en tidigare dröm fött Sarah, men visste inte vart hon var. Tydligen så hade jag adopterat bort henne. Och John försvann bara ur mina armar lika fort som han kom... 


...Vilket leder till en annan del av drömmen då jag står i djungeln och har en världskarta i huvudet, bara det att den ser inte ut som den riktiga klassiska världskartan, den är... meckad med... kontinenterna ligger annorlunda och haven och gränserna mellan länder är otydliga. Men det är såhär jag alltid ser på världen när jag drömmer. Jag kan inte placera ut en punkt i huvudet men gång på gång är jag på samma ställe. Och nu var jag i djungeln. På väg upp genom en stor flod och jag försökte gång på gång äta någonting, från början såg det ut som mat men i slutändan vecklade sig "maten"  ut och blev till någon form av äcklig sköldpadda. Jag hade packat för att dra för evigt, men lämnat alla grejer vid pendeltåget i Spånga. Så jag hade ingenting med mig, och ingenting på mig förutom en metallic-färgad morgonrock. Lite som i Liftarens Guide till galaxen. Och jag stötte på så många djur... Och här kom fortsättningen från drömmen jag hade natten innan då Ranvi sov över hos mig och jag vaknade tidigt på morgonen och i sömnen berättade vad jag drömde... Och det var den drömmen som....

... Ni förstår. Allt hänger ihop. Jag kan få snabba flashbacks av drömmar jag haft innan NÄR jag drömmer. Allt är väldigt tydligt, ibland tydligare än verkligheten jag vaknar upp till.

Jag pratade med min terapeut om detta i går. Hur jag drömmer och drömmarna tar dagar att analysera, därför kan jag inte sova varje natt för då går all verklig information förlorad och drömmen fortsätter.

Jag är en människa som drömmer att jag är en fjäril.
Jag är en fjäril som drömmer att jag är en människa...

 ???? 


- Så, är du vaken eller drömmer du nu Elisa? 
(you tell me...)

Det farliga kan bara bli så att om jag drömmer något obehagligt och vill vakna måste jag ta i med våld, och drömmer jag inte på riktigt, alltså är vaken, kan jag skada mig allvarligt. Detta har hänt vid ett flertal tillfällen. 

Jag vaknar upp på ett tågspår.
Jag hoppar nerför en ravin.
Jag dricker lösningsmedel.
Jag somnar och hör hur en film jag själv producerat spelas om och om igen på min dvdspelare i sovrummet.
Jag kastar ut den genom fönstret.

Musiken fortsätter...

Och såhär fortsätter det alltså... Dag in, natt ut, dag in... 

Så. Det här med verklighetsuppfattning är inte min grej.
Men jag har inte käkat på över 24 timmar så jag känner iaf en svag hunger. Något som skall mättas inom kort. Vad jag ska göra med allt annat...


Well I guess I fucking blogg about it... :P 

(Ingenting korrekturläst, ingen paus...) SÅ.

ÄT MIG. 





måndag, oktober 22, 2012

Skrivet utan en sekunds paus eller korrekturläsning.

När man börjar måla, rita, teckna, är det bara handen som står för konsten. Färgen du har på fingrarna. Impulserna som styr rörelser. Sen börjar du se saker, du ser dem du känner dem du märker att de har former och du gör en sol gul och rund. Det är ofta så i terapi. Rita ett träd. Rita ett hus. Rita dig själv. Rita din familj. I 5 år gick jag i bildterapi, just då var det bara i stadiet att jag kände något i handen som eventuellt kunde behandlas av en form, av en färg. Men nu ser jag idéerna kring dem. Hur magnifikt konstruerade de är. Alltså, jag är ingen mästerkonstnär, men när man ser så många bilder i en följd som jag målat under så många år så ser jag likheter. Jag tänker inte säga vilka för det är detta som är terapin, det är de hemliga linjerna och färgblandningarna som står för min personlighet. Och den är kluven. Så jag målar kanske aningens kluvna bilder, med en bild av organisation. (OCD-BORDERLINE?) Jag menar, när man börjar tolka saker kan man dra paralleller hit och dit från ett namngivet tillstånd till en medfödd skada till en förtrollad förmåga. Vad vet jag. 

Men vi ser. Vi känner. Vi reflekterar. Vi producerar. Vi presenterar. Se här. Se mig. 
Att vi alla har händer men målar så olika. Olika hjärnor. Olika ögon. Olika målningar.
Samma samma. Väldigt olika.

Men att sen gå hela den här proceduren bakifrån, det är där själva hjärn-konsten börjar. Börja med en känsla, någonting som inte finns, och sätt det i form i text eller bild eller i vad du nu vill. Titta inte. Blunda. Tänk inte. Skriv. Ha inte en sekunds paus för att ha tid att reflektera. Kämpa inte emot. Låt det komma. 


Vissa har inbyggda avfallskvarnar för skit som cirkulerar kring dem. Andra har det inte. Jag har det inte. Jag kan bli otroligt ledsen, äcklad och arg över saker som händer, även de minsta. För mina "kanaler" ser inte ut som era. Tablån är inte riktigt den samma. Och jag har fått höra att det är fel på mig, att mina grundinställningar inte anpassar sig till basutbudet. Felprogrammerad. 

Men det behöver inte vara så. Om jag bara kunde sätta bättre saker i fokus. Se vad jag behöver, äta upp vad jag måste, slänga det som är kvar. Om det var så lätt. Då vore saker i all sin ordning. Inget trassel. Inte de här motsägande riktlinjerna. Hur vågrätt är lodrätt och tvärtom om man svävar uppifrån. 

Uppifrån och ser ner...

Vad ser du???????

Så i allt det här. Alla dessa observationer. Stora som små. Magnifika intryck och direkta uttryck även om det inte alltid blir som jag vill. Eller vet. För jag kanske inte vet vad jag vill. Hur ofta får ni den frågan? VAD VILL DU? VAD VILL DU HA HJÄLP MED? VAD VILL DU GÖRA NU? GÖRA BÄTTRE? Jag kanske inte vill göra någonting.

Jag kanske bara vill låta saker hända. Bara sådär. 

Vips.





 Ibland säger paint mer än tusen ord. Bild från 2003 då min blogg hette INTERIORITY. Ett ord som inte finns.

måndag, oktober 15, 2012

So if you can see - . Look.




LITE JPG. JUXS...

Det är en stor definationsfråga, vem bryr sig?

Det här med roller. 
Vilken roll är jag nu?
Nu är jag författaren. Nu är det jag som bestämmer. Verkligheten kan ligga och klia någonstans men det är min hjärnas konstruktioner som står stadigast. Notiser jag gör. Bilder jag knäpper av för att inte glömma.

- Men viken roll spelar du nu Elisa?
- Spelar det någon roll? 


Jag sköter mig ganska bra ute i samhället. Jag håller mig borta från lögner men jag håller mig också väldigt långt ifrån sanningen ibland. Människor i allmänhet trivs inte när man förklarar hur saker är. Men det här är bara data. Här får man bli skrämd, arg och ledsen. Här spelar det faktiskt ingen roll. Och DET spelar stor roll.

Just nu är jag i ett triangeldrama mellan smärtkliniken på st göran, min husläkare på vårdcentralen och psykiatrin. Alla bollar runt mig till den som inte hade bollen innan. Smärtkliniken säger att jag är för sjuk för att få hjälp där. Bollar mig till psykiatrin. Psykiatrin har inte tid. Hör med min husläkare som väljer att aldrig uppenbara sig men som säger att jag ska till akutpsyk om jag mår som jag mår. Psyk skriver ut en medicin de inte har rätt att göra för att inte någon annan vill göra det, och det var i fredags. Jag fick iaf ha en bra helg. En smärtfri helg. (Bio, drinkar, brunch, mys, filmmaraton...) Men nu är det måndag igen. Nu fortsätter boll-leken. 

Jag har haft möte på psyk och vi har pratat om roller. Men de kan vara lugna, jag kan aldrig kliva ur min roll så länge de tittar på. Och de är nöjda. Skillnaden mellan mig DÅ och NU är att nu är jag en maskin med känslor, som känner väldigt mycket, men som inte har känt något på väldigt länge och blir skrämd av känslorna. Försöker gömma mig i en roll som neutral och stenhård, en som inte bryr sig. Men jag bryr mig som fan. Min roll som sitter närmast hjärtat är en roll som iaf känner hopp. Så länge någon kan stå vid min sida och säga att jag är inte såhär, jag är faktiskt en arg människa. Och det är farligt. Jag har fått höra prognoser om att jag befunnit mig i en psykos de senaste 10 månaderna, och jag vet väl inte riktigt vad jag säger om det. Delvis kan jag hålla med, för allt känns så overkligt. Overkligt men det är kanske för att jag inte fått chansen att må såhär och känna såhär på flera flera år. Jag vet inte.


_____________________________________

Spelar det någon roll? 

tisdag, oktober 09, 2012

Vart ligger botten?

Jag känner att jag är helt själv i denna fråga. Eller så är det en fråga som inte tas upp, kanske att man ser bort, kanske ser man ingenting. Men jag är VERKLIGEN upprörd över en sak som hände mig natten till idag och jag tror tyvärr säkerligen att detta har hänt andra också, det är det som oroar mig. Så ni får gärna kommentera.

Hur som haver, jag hamnade på akuten inatt då jag pga 15 års lång självskadeproblematik återigen gjorde mig illa och var tvungen att sy ihop armar och ben. Det finns ingenting roligt i det. Det finns ingen jävla charm att ligga på en brits och stirra rätt in i väggen och känna.... absolut ingenting... Det är så jag blir när jag träffar läkare. Stum. Döv. Blind. För då spelar ingenting någon roll. Helvetet har redan brutit lös. Det här är bara en eftereffekt. Och sen börjar det om. 

Läkaren som skulle sy mig hade bedövat hela mitt ben men innan hon gjorde något ville hon ha en "second opinion" av en annan läkare då hon var AT läkare eller något... Efter ett kort tag kommer en relativt ung man in i rummet och bara glor på mig. Han går närmre mig (och god help me jag skulle kunna slappat till honom) och med handskar inspekterar min övriga kropp tills han säger något i stil med "Men gumman, hela DU är ett ärr, det är ingen mening att vi syr det där. Syr gör man för att det ska bli snyggt" 

VAD I HELVETE!???????????????

Visst, självklart nekar jag inte att hela jag är ett enda trassel av ihoppysslad hud. Men hur FAN kan man säga så? Nu är nu. Det har inte hänt på länge. Skulle det spela mindre roll att jag får fula ärr för att jag redan är ful? Eller är jag verkligen botten av ful och äckelhet att det inte finns NÅGONTING mer man kan göra? Inte ens sy ihop skadorna som är skedda? Iaf som en påminnelse för mig att det här är faktiskt något vi tar på allvar, inte bara skiter i hur du kommer se ut...

I stundens hetta var jag iskall och stirrade som sagt bara in i väggen, sa ingenting. Men ju mer jag tänker på det desto argare blir jag. Jag tycker det är oacceptabelt. Han signalerar alltså till mig att det inte spelar någon roll, att jag nått botten och lika gärna kan fortsätta med detta beteende? För det är så min sjuka hjärna tolkar det. Inte ens läkare som ska finnas för att ta hand om fysiska skador bryr sig längre. Det är helt... sjukt.

Som tur var kom min krigare dit och hon sa ett och annat till läkaren men det slutade med att läkaren lämnade rummet. Och nej, det var ingen kö där, hon var inte stressad för jag hade frågat henne förut. Hon ville bara inte konfronteras... Och där jag satt i upplösningstillstånd så frågar R om jag kan få några haldol att ta med mig hem över natten så ingenting liknande händer igen? Men nej - de HAR inte haldol, inte på hela SÖS. BULLCRAAAAPPPPP!!!! "Du kan få två stesolid - FEMMOR!" lyckades hon kraxa ur sig. Och då visste hon att jag ätit xanor i över 10 år i väldigt höga doser, två stesolidfemmor gör ingenting. Visserligen är hon inget apotek och ingen psykiatriker eller psykläkare men kan hon inte lägga ihop ekvationen? 

Åkte hem tillslut. Somnade i ett kaos och inatt ska jag somna i harmoni. Försöka ta det lugnt och intala mig att jag INTE ÄR BOTTEN. INTE ÄR FÖRSTÖRD: INTE ÄR FUL OCH ÄCKLIG. För det var det enda jag tänkte på igår. Det må vara drastiskt men det är tyvärr så min hjärna fungerar.

Tack för att ni läste. 

Jag ville vara vacker.

onsdag, oktober 03, 2012

Vikten av kärlek.

Det här skriver jag från djupet av mitt, face it, ganska djupa hjärta. Det har slagit för många personer och de flesta har slagit sönder det. Utnyttjat mig, förstört mig, fysiskt och psykiskt, spelat på min ibland desperata känslobarometer som bara skriker "ÄLSKA MIG ÄLSKA MIG... snälla?" ... Men fan ta alla dom människorna. De finns inte längre.

Nu när jag vågat lära mig älska måste jag våga låta mig älskas. Tas hand om. Någonting jag aldrig blivit i den mån att jag känt mig trygg. Men för mig är det oförståeligt varför någon skulle orka kämpa för mig? Men jag tänker skita i den känslan också. Nu VET jag att jag har KLIPPOR runtomkring mig som jag öppnar mitt hjärta för och härmed säger att jag

Älskar er
och
Ska göra allt i min makt för att ni ska må bra.
Låta mig omslutas och slutas vidare.
Bara virvla i varma känslor och trygga kramar.
Jag ska verkligen lära mig att göra detta nu.

För nu, jag kan inte förklara vilken sits jag sitter i... Men det slutar med menlöshet och menlöshet är farligt för en person som kan tänka sig att riskera allt... Nu, behöver jag er. Och om karma finns, om himlen finns, om det finns en "like-knapp" ovanför era vackra gloriors så trycker jag på den nu.

Det är alltså inte bara svårt att älska. Finna mening i det. Det är svårt att låta sig älskas när man känner sig så förbannat jävla förstörd så ,man undrar, vad är det du älskar egentligen? Är det min trasiga kropp eller min trasiga hjärna? Eller vill du helt enkelt bli en liten del av en helande själ?

Ni vet vilka ni är och jag lägger sällan ut bilder på andra än mig själv för att inte ni ska hitta okända bilder på er på internet när ni googlar era namn eller dyl. Men jag lägger upp en kärleksbild från i lördags.

From: ME To: YOU IMMERSE YOUR SOUL IN LOVE
 

fall is great.

måndag, oktober 01, 2012

Dot. . . . ...

Så, låt oss se.

Vi börjar med E.P. datum. Hon var sen. Hon kunde inte komma. Jag frågade varför, och det enda hon sa att det bara inte gick, att hon var för ful, kände sig för konstig, visste inte om hon ens skulle hitta hit. Men hon kom ändå efter ett visst tjatande, men hon sa att det var bra med tjat, det var ett bra stöd. Hon behöver saker som påminner henne om att hon finns på riktigt.

Sen? Hon hade haft en väldigt bra, trevlig, fin semester, hon hade fått vara ifred förutom de hon valde att tillfälligt umgås med. Hon hade tom en fin solbränna. Hon sa att det var första gången någon berömt henne för sin solbränna. (Hon blir inte brun lätt, men slutligen, spöket kan minsann få lite färg...)  Hon berättade att hon börjat dricka öl, och att det var gott. Hon trodde aldrig att hon skulle tycka om öl men nu gjorde hon det och undrade om det var något fel i hjärnan? Hon har haft smakhallucinationer förut. Vi försöker medicinera bort det men det är inte det lättaste med någon som är så svår. 

Vidare. Psykos i lördags. Fast det var en fin höstdag. Stort gap, ingenting fanns eller hände. Trots detta hade hon pysslat och gjort fint i lägenheten. Hon hade köpt två vackra bordslampor i Turkiet där hon varit på semester och ställt dem i sovrummet. Jag säger att det är viktigt att man har en bra miljö att sova i, och hon håller med. Hur det är det med sömnen då? Jo, hon sover jämt, hon är vaken jämt. Samma sak där, vi försöker medicinera henne för att ha henne i ett tillstånd i taget men det är väldigt komplicerat. 

Hon erkänner själv att det är komplicerat. Och att det är som vädret. Det finns inte så mycket att göra. Bara klä sig så man inte fryser... Duger det? 

Utredning skall ske för misstankarna är att hon har posttraumatisk stressyndrom, samt någon form av dissociativ personlighetsstörning. Det blir många namn på många diagnoser på en och samma unga flicka som luktar gott och jag frågade vad hon hade för parfym. (Marc Jacobs - Dot) och hon frågade varför, om hon luktade äckligt? Nej sa jag, tvärtom! Att hon inte förstår sånt, att hon börjar tappa greppet om vad saker har för innebörd och vad saker betyder, att vara på en plats, att kunna datumet, det är oroande. Men samtidigt ler hon och säger att det är lugnt. 

Det är bara att luta sig tillbaka och se vad som händer.

Sen tog vi en cigg utanför mottagningen och pratade om katter. Hon sa att hon ville ha fler djur hemma. För de är vänner, de känner henne, hennes hund måste rastas så hon springer iväg med mobilen i högsta hugg för att ringa sin bästa väninna och se till hur saker stod till.

Jag kommer aldrig få veta hur det stod till. Men jag ber till gud att hon finns kvar nästa måndag.



fragment>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>