måndag, oktober 15, 2012

Det är en stor definationsfråga, vem bryr sig?

Det här med roller. 
Vilken roll är jag nu?
Nu är jag författaren. Nu är det jag som bestämmer. Verkligheten kan ligga och klia någonstans men det är min hjärnas konstruktioner som står stadigast. Notiser jag gör. Bilder jag knäpper av för att inte glömma.

- Men viken roll spelar du nu Elisa?
- Spelar det någon roll? 


Jag sköter mig ganska bra ute i samhället. Jag håller mig borta från lögner men jag håller mig också väldigt långt ifrån sanningen ibland. Människor i allmänhet trivs inte när man förklarar hur saker är. Men det här är bara data. Här får man bli skrämd, arg och ledsen. Här spelar det faktiskt ingen roll. Och DET spelar stor roll.

Just nu är jag i ett triangeldrama mellan smärtkliniken på st göran, min husläkare på vårdcentralen och psykiatrin. Alla bollar runt mig till den som inte hade bollen innan. Smärtkliniken säger att jag är för sjuk för att få hjälp där. Bollar mig till psykiatrin. Psykiatrin har inte tid. Hör med min husläkare som väljer att aldrig uppenbara sig men som säger att jag ska till akutpsyk om jag mår som jag mår. Psyk skriver ut en medicin de inte har rätt att göra för att inte någon annan vill göra det, och det var i fredags. Jag fick iaf ha en bra helg. En smärtfri helg. (Bio, drinkar, brunch, mys, filmmaraton...) Men nu är det måndag igen. Nu fortsätter boll-leken. 

Jag har haft möte på psyk och vi har pratat om roller. Men de kan vara lugna, jag kan aldrig kliva ur min roll så länge de tittar på. Och de är nöjda. Skillnaden mellan mig DÅ och NU är att nu är jag en maskin med känslor, som känner väldigt mycket, men som inte har känt något på väldigt länge och blir skrämd av känslorna. Försöker gömma mig i en roll som neutral och stenhård, en som inte bryr sig. Men jag bryr mig som fan. Min roll som sitter närmast hjärtat är en roll som iaf känner hopp. Så länge någon kan stå vid min sida och säga att jag är inte såhär, jag är faktiskt en arg människa. Och det är farligt. Jag har fått höra prognoser om att jag befunnit mig i en psykos de senaste 10 månaderna, och jag vet väl inte riktigt vad jag säger om det. Delvis kan jag hålla med, för allt känns så overkligt. Overkligt men det är kanske för att jag inte fått chansen att må såhär och känna såhär på flera flera år. Jag vet inte.


_____________________________________

Spelar det någon roll? 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar