måndag, oktober 22, 2012

Skrivet utan en sekunds paus eller korrekturläsning.

När man börjar måla, rita, teckna, är det bara handen som står för konsten. Färgen du har på fingrarna. Impulserna som styr rörelser. Sen börjar du se saker, du ser dem du känner dem du märker att de har former och du gör en sol gul och rund. Det är ofta så i terapi. Rita ett träd. Rita ett hus. Rita dig själv. Rita din familj. I 5 år gick jag i bildterapi, just då var det bara i stadiet att jag kände något i handen som eventuellt kunde behandlas av en form, av en färg. Men nu ser jag idéerna kring dem. Hur magnifikt konstruerade de är. Alltså, jag är ingen mästerkonstnär, men när man ser så många bilder i en följd som jag målat under så många år så ser jag likheter. Jag tänker inte säga vilka för det är detta som är terapin, det är de hemliga linjerna och färgblandningarna som står för min personlighet. Och den är kluven. Så jag målar kanske aningens kluvna bilder, med en bild av organisation. (OCD-BORDERLINE?) Jag menar, när man börjar tolka saker kan man dra paralleller hit och dit från ett namngivet tillstånd till en medfödd skada till en förtrollad förmåga. Vad vet jag. 

Men vi ser. Vi känner. Vi reflekterar. Vi producerar. Vi presenterar. Se här. Se mig. 
Att vi alla har händer men målar så olika. Olika hjärnor. Olika ögon. Olika målningar.
Samma samma. Väldigt olika.

Men att sen gå hela den här proceduren bakifrån, det är där själva hjärn-konsten börjar. Börja med en känsla, någonting som inte finns, och sätt det i form i text eller bild eller i vad du nu vill. Titta inte. Blunda. Tänk inte. Skriv. Ha inte en sekunds paus för att ha tid att reflektera. Kämpa inte emot. Låt det komma. 


Vissa har inbyggda avfallskvarnar för skit som cirkulerar kring dem. Andra har det inte. Jag har det inte. Jag kan bli otroligt ledsen, äcklad och arg över saker som händer, även de minsta. För mina "kanaler" ser inte ut som era. Tablån är inte riktigt den samma. Och jag har fått höra att det är fel på mig, att mina grundinställningar inte anpassar sig till basutbudet. Felprogrammerad. 

Men det behöver inte vara så. Om jag bara kunde sätta bättre saker i fokus. Se vad jag behöver, äta upp vad jag måste, slänga det som är kvar. Om det var så lätt. Då vore saker i all sin ordning. Inget trassel. Inte de här motsägande riktlinjerna. Hur vågrätt är lodrätt och tvärtom om man svävar uppifrån. 

Uppifrån och ser ner...

Vad ser du???????

Så i allt det här. Alla dessa observationer. Stora som små. Magnifika intryck och direkta uttryck även om det inte alltid blir som jag vill. Eller vet. För jag kanske inte vet vad jag vill. Hur ofta får ni den frågan? VAD VILL DU? VAD VILL DU HA HJÄLP MED? VAD VILL DU GÖRA NU? GÖRA BÄTTRE? Jag kanske inte vill göra någonting.

Jag kanske bara vill låta saker hända. Bara sådär. 

Vips.





 Ibland säger paint mer än tusen ord. Bild från 2003 då min blogg hette INTERIORITY. Ett ord som inte finns.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar