lördag, november 24, 2012

I love the way I lie.

Först skulle jag bara vela poängtera mitt avbrott och sen återgå till att nu är jag tillbaka.

På måndag (efter 3 veckor på psyk) ska jag stanna här hemma och klara mig så gott jag kan. Den här processen känns som en jävligt konstig bergochdalbana. Det är inte häftigt, det är inte kul, men det går fort, man hinner inte reagera, och plötsligt är det över, och man fattar ingenting. Det har i princip inte hänt NÅGONTING sen jag lades in. Visst, det är praktiskt förvaring. Man har översikt. Det finns rutiner (även om jag inte följer dem), man kan lära känna jävligt sköna människor men ändå, en uppföljningsplan, planering, en VÅRDPLAN är vad jag behöver. Vad gör jag nu då? Går runt hemma tills jag kollapsar igen?


Dessutom lyssnar jag på arg rap. (Till I Collapse med Eminem). Kan jag bara få citera hur jag känner mig just nu i lite större font? ???

"Feel weak, and when you feel weak, you feel like you wanna just give up. But you gotta search within you, you gotta find that inner strength, and just pull that shit out of you and get that motivation to not give up, and not be a quitter, no matter how bad you wanna just fall flat on your face and collapse."

 

Sådär ja. Men om man faller platt på ansiktet och bara ligger där. Och folk omkring en tror att ja, är man sjuk då får man hjälp så hon kommer bli frisk snart, men jag blir inte frisk. Det gör mig väldigt sårbar, och väldigt stark. Jag vet vilket helvete jag har framför mig men på något sätt ser jag fram över det. Det är som att jag inte har så mycket mer att förlora, när de vill lobotomera mig kemiskt, hur jävla mycket har man att förlora? De ser ju knappt att jag har ett huvud längre. Jag måste få göra mig hörd innan jag blir uppäten av mediciner. Och även där, egentligen har jag ingenting emot det, eftersom jag mår så piss, men samtidigt vill jag inte det för om det händer något bra så vill jag gärna ha KÄNSLOR att känna den känslan. Det jag känner just nu är bara att det saknas något. Något viktigt. Något avgörande, som skulle göra situationen så annorlunda. Men det är väl som det alltid varit, jag saknar något som jag aldrig kommer få som kanske inte ens finns och tills dess fortsätter jag med mina materiella prylar och försöker finna mig själv i andra länder, andra kulturer, bland andra människor. Men jag tror aldrig att jag kommer få DET. DET som så många har. 
Jag tror jag kommer ha en hel del andra grejer. Men jag kommer aldrig få.... DET. Finns massa liknelser att komma med här men jag tänker bara lämna det blankt. För jag vet inte riktigt själv. Så jag ska inte säga om det är en person, en plats eller en känsla. Det är kanske bara en liten droppe i mitt blod som behöver förändras men ändå är det... såhär.............

Istället för att dra sjuka historier från dårhuset lägger jag upp lite bilder jag tagit, BLabLabla.... Men jag ska definitivt skriva ner lite smarriga detaljer om hur det ser ut på psyk där jag ligger. Heh. Det är .... ett dårhus. INDEED..


Jag fann tex ett konstverk när jag svämmade över duschrummet.

På min permis var jag hemma och skurade badrummet. 
OK. Inte så smickrande. Men whatever Rosie. 

Druckit rödvin och hade SPAkväll med min bästis. 

Ett kors, en fjäder och ett peacemärke. 

Även spa på psyk. Skrämde ihjäl min senila rumsgranne när hon såg mig såhär. 


Liten kråkflicka.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar