fredag, mars 22, 2013

Dedikerat inlägg, så patetiskt.

Jag vet inte hur jag ska kunna säga detta. Men många verkar missuppfatta syftet med denna blogg. Somliga tror att detta är en blogg för jag ska skriva hur bra jag är, hur bra jag mår och hur positivt jag ser på världen, universum i helhet. Och ja, ibland är det så. Men oftast inte. Det gör inte mig till ett OFFER. Någon påstod att jag är ett OFFER för att jag duckar eller tar hårda slag då och då. Ett offer skulle skita i allt, vore jag ett offer skulle jag redan vara död. Men jag ÄR inget offer. Och jag samlar inga jävla pitypoints heller. 

Min blogg är ÄRLIG.

Jag förskönar ingenting, jag lägger inte tid på varenda ord jag skriver för att det ska ha en perfekt klang i era öron. Det jag säger kommer från hjärtat, som dunkar varmt, oavsett väder, från hjärnan, som vänder saker in och ut väldigt ofta, som säger emot sig, som flippar, och från min ande som bara vill uppnå någon sorts frid. 

That´s it. 

Jag ska inte ge den här lilla störda bruden så mycket uppmärksamhet som hon ger mig, då hon uppenbarligen läser min blogg och hänvisar mig själv till HELA min blogg som om att det vore något att skämmas för? Att skämmas för sina sjukdomar, dölja dem och spela fula spel, då är man ett offer för verkligheten om man inte kan ta svar som jag får från frågorna jag ställer.

Jag är aldrig rädd för att ifrågasätta, ifrågasätta och ifrågasätta. Jag behöver inga svar. Men faktum är att vi alla har bagage. Jag har ett berg bakom mig. Men sakta och säkert har jag en plan hur jag ska frigöra mig från den/det. Jag identifierar mig inte som det. Jag lever inte på allt det dåliga, som om det vore det bra. Jag säger inte stolt att jag är dotter till en psykopat. Vill du vara psykopat? Sure, men läs på lite först. Jag känner psykopater, och de är vidriga små djävlar utan själ. Vill du vara en sån? Du är en fin bra människa. Stå upp för det istället. Jag vet att du kan. 

Folk som KAN göra saker men inte gör dem, de är OFFER. (Livsomspännande) 

Punkt slut.

Jag är brunhårig.
Jag dricker fruktansvärt mycket aloevera.
Och för stunden har jag akut torgskräck så jag pysslar med en hel del grejer hemma och drömmer försiktigt om hur jag ska dekorera mitt nya hem. Ett hem där jag kan vara lugn, trygg, där inga psykopater kan hitta mig. (OK, förutom de RIKTIGA. För de nosar upp oss, personer med god energi, energi de vill omvandla till mörker...)

Och jag är inte rädd längre.
Och jag är inte förbannad.

Jag vill bara framföra att jag inte är ett offer, ibland behandlar systemet mig som en, men jag har ej stupat än. Jag kommer fortsätta. Och jag kommer fortsätta blogga så inihelvete bara för att du tvingas läsa det du själv aldrig kunnat skriva. Men jag är redo att sluta fred, men är du psykopat, nej då går det aldrig.

Jag är dotter till en konstnär, en fysiker, en man som ser mig som en glödande stjärna. En man jag är stolt över.

                                  here. have some fucking flowers.