söndag, juni 02, 2013

People throw rocks at things that shine.....

I min värld är det ingen som hör när jag skriker. På riktigt. Alla gånger jag legat i kramper och ylat ut min smärta. Tårar som ett jävla hällregn. 

Nu gråter jag inte. Känns som jag använt allt som möjligtvis går. Jag vet hur nära jag går gränsen, att den konstanta dödslängtan finns där. Samtidigt med tanken att imorgon blir kanske dagen allt vänder. Men jag törs inte tro på något just nu. 

Satt nyss ute i det våta gräset för att känna jordens temperatur. Anstränga mig för att höra om det finnas ord där jag missat. 

Men det här är nog allt. As good as it gets. Får plötsliga minnen från när jag var yngre. Gråta så högt att någon ska komma och fråga vad det är som händer.

Det hände ingenting då och det händer inget nu heller. Och så kommer tanken, herregud så tragiskt. Men jag kan inte gråta åt det. Bara känna vrede. Bara vänta på steg i trappan men det är dödligt tyst. Jag har glömt hur en tröstande röst låter. "Det var inte ditt
fel!" Men jag krämpar, med skulden, med vetskapen, med känslan att det vore bäst att slippa den här kroppen.

För mitt sinne kan de inte ta ifrån mig, även om jag blivit manipulerad... Vissa kan kanske lägga ihop X plus X är lika med...

En dag blir det bättre. Ja.
Men dagarna fram tills dess? 
Vem orkar låtsas bry sig en halv livstid? 

Nej. Det är bara 

Jag   _____& jag. 

lördag, juni 01, 2013

Tala om, trollen?

Nu tänker jag göra såhär. Nu släpper jag! 

För jag har försökt att formulera den här texten ett antal gånger nu men det går inte när man utelämnar starka ord. Starka händelser. Starka minnen. 

Jag har varit borta ett tag. Datorn har visserligen stått på med ett jämt dovt surr, IPaden legat där tillgänglig. Ffs jag har ju tom laddat ber bloggerappen! Det är hur.enkelt.som.helst att skriva någonting här. Men - ska jag skriva vad jag vill berätta eller vad folk vill höra? 

Jag blev ganska ställd, pumpande arg, gråtfärdig av kommentarer jag fått här. Med info som bottnar sig i en och annan anonym jävel som fått för sig något. Om historien vore så väl. Att det där dem skriver vore sant, då vore det ENKELT. Men sanningen är råare, hemskare, mer förvirrande än vad ett gäng torskar fått för sig och delar med sig av på Flashback. 

Ordets makt är stor. Särskilt när jag är författaren. Jag väntar på den dagen jag kan visa er sanningen, men med en twist. För helt absolut utelämnande sann kommer jag nog aldrig bli. Kanske till just dig. Eller dig. Men publiken drar såna slutsatser att man är stämplad vid scen ett. Men scen ett är bra. Ni får vänta.

Men jag vill bara säga det till alla underbara människor som stöttar mig, och till alla fuckers som hotar mig, jagar mig, tror sig tro ett skit och vill hälla det över mig. Säg, skriv, precis vad ni vill. Men räkna med att jag säger vad jag tycker också.  

Jag skriver mer sen senare ikväll. Jag blev så himla trött i ögonen. Måste vila. Drömma och bygga nya världar i sömnen. Det regnar utanför fönstret. Jag hör hur skyn låter. Och jag har nybäddad säng och mjuka ben så, nån timme innan festen börjar...

Slänger upp osorterade bilder från min hårddisk på telefonen. (Som råkar vara en ny iPhone 5, yay!!) titta, tolka. Lämna gärna en kommentar. Om vad som helst. Vädret om inte annat...