söndag, juni 02, 2013

People throw rocks at things that shine.....

I min värld är det ingen som hör när jag skriker. På riktigt. Alla gånger jag legat i kramper och ylat ut min smärta. Tårar som ett jävla hällregn. 

Nu gråter jag inte. Känns som jag använt allt som möjligtvis går. Jag vet hur nära jag går gränsen, att den konstanta dödslängtan finns där. Samtidigt med tanken att imorgon blir kanske dagen allt vänder. Men jag törs inte tro på något just nu. 

Satt nyss ute i det våta gräset för att känna jordens temperatur. Anstränga mig för att höra om det finnas ord där jag missat. 

Men det här är nog allt. As good as it gets. Får plötsliga minnen från när jag var yngre. Gråta så högt att någon ska komma och fråga vad det är som händer.

Det hände ingenting då och det händer inget nu heller. Och så kommer tanken, herregud så tragiskt. Men jag kan inte gråta åt det. Bara känna vrede. Bara vänta på steg i trappan men det är dödligt tyst. Jag har glömt hur en tröstande röst låter. "Det var inte ditt
fel!" Men jag krämpar, med skulden, med vetskapen, med känslan att det vore bäst att slippa den här kroppen.

För mitt sinne kan de inte ta ifrån mig, även om jag blivit manipulerad... Vissa kan kanske lägga ihop X plus X är lika med...

En dag blir det bättre. Ja.
Men dagarna fram tills dess? 
Vem orkar låtsas bry sig en halv livstid? 

Nej. Det är bara 

Jag   _____& jag. 

1 kommentar:

  1. Jag förstår ditt tänk, jag tänker också så ständigt. Blir det inte bättre än såhär?

    Men jo, fanimej så ska det bli bättre, om andra förtjänar att vara lyckliga och glada, så gör väl vi också det?

    SvaraRadera